Nu vet alla att en mångfald av Oscarsnomineringar alls inte garanterar kvaliteten. Men i det här fallet är hajpen berättigad. ”1917” är en briljant film, lika tekniskt enastående som en smärtsam bild av krigets vansinne.

Handlingen är (relativt) enkel. Vi befinner oss i skyttegravskrigets Frankrike. Två unga brittiska soldater får i uppdrag att ta sig genom ingenmansland för att varna en brittisk truppstyrka från att genomföra ett planerat anfall mot tyskarna. Dessa har gillrat en fälla – om anfallet genomförs kommer det att sluta med en massaker.

Under vad som ska vara en enda lång tagning (jag återkommer till detta) följer vi nu de två soldaterna (en av dem vet att hans äldre bror är med i den truppstyrka som de ska varna), i krevadgropar fyllda med ruttnande lik där de sökt skydd, i konfrontationer med fiendesoldater, genom en värld fylld med explosioner, krevader och plötslig död. Deakins fantastiska kameraarbete, kombinerat med illusionen av att allt är en enda tagning gör de två unga soldaternas mardröm till vår mardröm – de befinner sig i en av våld och osäkerhet präglad framåtrörelse som vi i biopubliken måsta ta del av. Förutom en kort scen med en ung kvinna och ett litet barn i en sönderskjuten källare finns det ingen möjlighet för någon att pusta ut, inte minst för oss i biosalongen.

Artikelbild

| "1917" är gjord för att upplevas som om den skapats i en enda lång tagning. Det förstärker känslan för biobesökaren av att befinna sig i en lång mardrömslik språngmarsch. Pressbild.

Att göra en film som denna i en tagning är givetvis omöjligt, men Mendes (som tidigare har gjort bland annat ”American beauty” och ”Skyfall”) har tillsammans med Deakins lyckats mycket bra med illusionen – såpass bra att jag efterhand slutar leta efter ställen där kameran stängts av. Filmen känns verkligen som enda lång mardrömslik språngmarsch. Till detta bidrar också att de unga huvudrollsinnehavarna är tämligen okända. Det känns nästan som ett missgrepp (fast bara nästan) när kända namn som Colin Firth, Benedict Cumberbatch och Richard Madden dyker upp i biroller.

Det finns scener i ”1917” som jag alltid kommer att bära med mig (en av dem önskar jag att jag skulle kunna radera från näthinnan, men icke). Årets första fempoängare är här, och den lär sopa hem många priser på Oscarsgalan.