Woody Allen i fin form

Woody Allen fortsätter oförtrutet att göra underhållande och tänkvärda filmer, trots – eller tack vare - att han fyller 80 om ett par månader. Denna gång, i sin 52:a film som regissör, har han tagit fram sitt mest lättsamma handlag, trots att han valt ett tungt ämne. Någonstans kommer jag att tänka på Alfred Hitchcocks bättre stunder, om detta än inte är så banbrytande som dennes filmer var då.

Det handlar om universitetsläraren Abe Lucas, spelad av Joaquin Phoenix, som kommer till ett landsortsuniversitet, föregången av sitt rykte som filosofiexpert och kvinnokarl. Ryktena börjar gå och förväntningarna stiger. Vi möter honom i inledningen sittande bakom ratten i sin Volvo - med en fickplunta i handen.

För denne man är inte så mycket mer än ett vrak. Han berättar olika historier om sitt liv och om vad som gjort honom till denne sorglige figur. Det mesta verkar ändå vara tilldragande för de romantiskt lagda kvinnorna i hans omgivning och snart har han ett förhållande med både en gift lärare och en elev. Men mest är han ändå fylld av leda och lektionerna främst fyllda av utläggningar om lustigkurrar som Heidegger, Kant, Husserl och Kierkegaard. Föreläsningarna handlar mycket om moral, lögn och det kategoriska imperativet.

Likt huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas" lever Abe upp först när han efter att ha hört en konversation på en restaurang bestämmer sig för att anonymt hjälpa en kvinna genom att mörda den domare som har hand om hennes vårdnadstvist. Han sätter igång med planeringen, rationellt så det förslår. ..

Woody Allen excellerar som vanligt i den hisnande dialogen. Och monologen. Mycket av det hela försiggår som en inre monolog hos de främst inblandade. Som vanligt har han också valt de perfekta skådespelarna till rollerna. Phoenix är som tillverkad för rollen som Abe. Hela hans utstrålning ÄR den superegofixerade mannen i sin mest självupptagna och destruktiva form. Emma Stone gör sin förälskade elev som den ska göras och Parker Posey i den mindre rollen som frustrerad medelklasshustru förtjänar uppmärksamhet.

Visst jobbar Allen en hel del med klichéer men han gör det bra. Det är fröjd också att bara hänga med svängarna när han tar sig igenom filosofins hjältar och skärskådar moralen hos karaktärerna, åskådarna och, får man förmoda, sig själv.

"Irrational man" är inte en av hans bästa filmer, men den visar fullt ut att han är en kraft att räkna med fortfarande. Härligt nog!