"Det verkar som om hela musikbranschen har förvandlats till en karaokebar", utbrast en skribent redan för några år sedan. Plötsligt började var och varannan artist tolka en kollega i stället för att framföra eget material. Troligen tog tolkningshysterin fart i samma veva som ett visst underhållningsprogram i TV 4 för tio år sedan började sändas på lördagskvällar. I höst jubileras och tolkas det för fulla muggar: Jill tolkar Orup, som tolkar Uggla, som tolkar...
Även i Uppsalas konserthus tolkas och hyllas det, inte minst i år. Monica Zetterlund, Nina Simone, Woodstockfestivalen är bara tre exempel på hyllningar där kända svenska artister tolkat storheter från förr. Jag såg själv de två förstnämnda konserterna och njöt av sångerskor som Isabella Lundgren, Ida Sand och Viktoria Tolstoy. Även Woodstockkonserten var bra, enligt UNT:s recensent.
Närmast på tur att hyllas och tolkas är Björn & Benny. På söndag 24 november står Gunilla Backman, Kalle Moraeus och Johan Boding beredda att leverera pärlor ur radarparets skattkista under den kanske inte alldeles originella rubriken "Thank you for the music".
Vad är då problemet? Att konserterna fungerar var och en för sig är förstås utmärkt. Men mängden hyllningskonserter och -turnéer gör att det bli ganska mastigt och tjatigt på sista raden i det konstnärliga bokslutet.
Sedan har vi de så kallade tributebanden som plankar rakt av. De är inte ute efter att tolka sina favoritartister utan eftersträvar mesta möjliga likhet med originalet. Plagiatörer befinner sig tveklöst längre ned i näringskedjan än tolkarna. Både på UKK och Katalin dyker det upp obskyra band som kopierar Abba, Queen, Pink Floyd och Dire Straits. Publiken kommer men recensenterna håller sig undan.
En sista iakttagelse: inget jubileum är för litet för att uppmärksammas med en konsert eller turné. Lisa Nilson och Lisa Ekdahl är bara två av de artister som byggt en hel turné på matematiken att det nu gått X antal år sedan det oförglömliga succéalbumet släpptes. Om någon vecka gör den skygge Jakob Hellman om tricket i UKK. I år har det gått 30 år sedan hans första och enda album – klart att det ska jubileras.
Vad kommer då härnäst? Troligen får vi fortsätta att tugga i oss de senaste årens ofta välsmakande men inte alldeles varierade musikaliska kost. Ett råd till den artist som vill sticka ut? Satsa på eget material. Eller hitta på nåt helt nytt – en skändningskonsert kanske.
