Diskbänksfulheten har en bärande biroll i den hyllade fängelseserien "Escape at Dannemora" på HBO, regisserad av Ben Stiller (ja, Zoolander-Ben Stiller). Allt är fult; staden är ful, fängelset är fult, det snöblaskiga vädret är fult och det har skrivits många spaltmeter om de åtgärder som vidtogs för att vanpryda Patricia Arquettes skogsråvackra ansikte för rollen som fängelseanställda Joyce ”Tilly” Mitchell. Hennes Hollywood-mun spjälkades med en gulnad tandprotes för att ge henne ett under-bett, hon hinkade i sig milkshakes och öl för att gå upp mycket i vikt och hennes hud sminkades fläckig och utsirades med brustna blodkärl.

Den noggrant konstruerade fulheten ramar in de verkliga händelser som utspelade sig på fängelset Clinton Correctional Facility i amerikanska Dannemora år 2015, när två livsstidsdömda fångar, David Sweat och Richard Matt (spelade av Paul Dano och Benicio del Toro), rymde med hjälp av den fängelseanställda (numera fängelsedömda) Tilly — en medelålders, gift kvinna som de båda, enligt uppgift, upprepade gånger haft sex med.

Dannemora, New York, är döpt efter gruvorten Dannemora, Uppland, 5910 kilometer bort. Jag turistar här en, passande nog, snöblaskig söndag; blickar ner i gruvhål, tittar på gruvlokalen och mot gamla Dannemora gruva. En skylt visar vägen till Storrymningen (!), men det har ingenting med rymning att göra, utan med ett dagbrott från medeltiden. Men ändå. Passande.

Artikelbild

| Storrymningsvägen!

Jag frågar på den lokala macken om seriens framgång har lockat horder av besökare till området. Inte särskilt får jag höra och försöker förbättra statistiken genom att ta selfies med Dannemora-skylten.

Det är värt att notera att Dannemora ursprungligen betyder dansk, sumpig granskog. Dansk, sum-pig granskog. Jag vet inte hur det är med verklighetens Tilly Mitchell men seriens Tilly Mitchell vill verkligen inte bo i en dansk, sumpig granskog, eller, för den delen i en trött fängelsestad nära den kanadensiska gränsen. För det är just Patricia Arquettes Tilly och hennes oborstade girighet som gör serien sevärd och unik. Tilly Mitchell vill bo i en Nick Jonas-låt, i en lackerad radiopopdänga, där ingenting är diskbänksfult. Hennes flykt, eller snarare oförmåga att såväl fly som stanna, är för mig mer intressant än mördarpojkvännen David Sweats plågsamma krälande i rören inne i fängel-seväggarna, som jag ärligt talat spolar mig förbi (det går för långsamt).

Patricia Arquettes gestaltning av Tilly har med rätta rönt störst uppmärksamhet, enhälligt lovordats och därtill Golden Globe-prisats – samtidigt har Arquettes gestaltning av Mitchell tolkats på vitt skilda sätt. I The Times kallas hon för en smart och beräknande Emma Bovary-figur, en slug, hän-synslös drömmare, samtidigt som hon i andra recensioner kallas för ett svagt kärlekstörstande mähä, ett manipulerande och ömkansvärt monster med ett barns psyke som är villigt att tro vad som helst för att minska diskrepansen mellan det liv hon har och det liv hon vill ha.

Kanske är hon alltihop. Framför allt är Tilly en människa som tycker att hon kompromisslöst förtjä-nar det som hon längtar efter. Något som Ben Stiller, genom långa, obarmhärtiga närbilder, som nästan blir nidbilder, inte låter oss glömma bör betraktas som löjeväckande, att hon, inne i sin me-delålders kroppshydda med fläckiga tänder längtar och suktar, efter män, efter sex, efter ett annat liv (kanske i Mexiko med två morddömda lovers). Men som Patricia Arquette sa i en intervju, så finns det fler filmer som skildrar dinosaurier och enhörningar än medelålders kvinnors sexualitet – särskilt sådana som inte är stöpta i en senig Madonna-kropp.

Artikelbild

| Skådespelaren Benicio del Toro och regissören Ben Stiller filmar ”Escape at Dannemora”.

Seriens gärning är framför allt att skildra klaustrofobins ångest, oavsett om man är inlåst i ett fängelse, ett äktenskap, en kropp, ett begär – eller en dansk, sumpig granskog.

Men den funkar även för den som helst vill se två snubbar såga sig ut ur ett fängelse med en båg-fil som smugglats in i fängelset i en hamburgare.

Förresten: Dannemora gruva såldes 2016 till Per Berglund – entreprenören som tog bearnaiseså-sen till Argentina, ett land som ätit grillat UTAN BEA i alla år.

Där har vi en serie jag skulle vilja se.