Ända sedan Stefan Löfven i slutet av valrörelsen 2018 skickade in Jämlikhetskommissionen i studion har förväntningarna på gruppen varit stora. För en socialdemokrati som delvis fastnat i gamla hjulspår är behovet av förnyelse stort – de måste visa kritikerna att de har svar på 2020-talets utmaningar utan att tappa bort sitt eget sound.
Förra veckan kom svaret när betänkandet med titeln En gemensam angelägenhet lanserades. Vid en första genomläsning går det mesta att känna igen.
Inledningen är trygg och sticker egentligen inte ut åt något håll. Betydande energi läggs på att motivera varför ökad jämlikhet i Sverige bör vara en viktig fråga för både högern och vänstern. Och det har de rätt i, i alla fall så länge det handlar om jämlika förutsättningar. Även om olika val i livet måste tillåtas ge olika resultat och ansträngning måste löna sig är det viktigt att alla ges samma chans att lyckas från början.
På detta område är Sverige sämre än tidigare. Skolresultaten skiljer sig rejält mellan olika skolor och områden, integrationen hackar och det är inget snack om att vissa områden är alltför otrygga. Var du föds och vad dina föräldrar har för bakgrund spelar i dag för stor roll. Det är ett av skälen till att Jämlikhetskommissionen är och förblir relevant i sin samtid.
Tyvärr klarar kommissionen inte av att följa upp den lovande inledningen. Trots rätt fokusområden (skola, integration och bostäder) och flera fina förslag – ökat statligt ansvar för skolan, fler tidiga stödåtgärder till elever och bättre matchning på arbetsmarknaden – är det något som saknas.
Den största ekonomiska klyftan är den mellan dem som har ett jobb och dem som inte har det. Ändå finns förvånansvärt få förslag om hur de som i dag står längst från arbetsmarknaden (nyanlända och unga utan utbildning) ska kunna ta steget in. Var är förslagen om sänkta trösklar och lägre kostnader för att anställa? Det sägs att det är för svårt att bli rik på att jobba i förhållande till att ha kapitalinkomster, men var är då förslagen om sänkt skatt för vanliga arbetare?
Reformpaketet beräknas kosta runt 40 miljarder kronor, vilket främst ska finansieras genom skattehöjningar på 25 miljarder. Utöver det vill de införa både arvs- och gåvoskatt samt höja skatten på kapitalinkomster. Om kommissionen velat bredda sig hade det varit klokt att föreslå omprioriteringar inom den nuvarande statsbudgeten, som i dag är på över 1 000 miljarder varje år, för att hitta finansieringen i stället för att lansera en skattechock. Besparingspotential finns, och jämlikheten kan öka utan att höja det totala skattetrycket.
Tyvärr blir helhetsbilden för ensidig. Eftersom de flesta förslag som presenteras i praktiken är gammal S-politik blir det mer hits för de gamla fansen än nytänkande som kan omfamnas av en bredare publik, vilket är synd eftersom de identifierar relevanta problem. Slutbetyget stannar därför vid 2/5.