Karolina Ramqvists bok "Björnkvinnan" var redan i förväg en av höstens mest omtalade böcker. Nu finns den ute och 15 oktober kommer hon till UNT:s Bokens Dag för att prata om den.

I "Björnkvinnan" utforskar en författare historien om Marguerite de la Roche, som på 1500-talet blev strandsatt på en öde ö som straff för en utomäktenskaplig relation. Att boken fick den form den fick, där berättelsen om romanens tillblivelse tar stor plats beror på källmaterialet, säger Ramqvist.

– Mina tre källor från 1500-talet är beviset för att det är en sann historia. Källorna har alla varit intresserade av att använda Marguerite de la Roches berättelse för sina egna syften, som kunde vara religiösa eller politiska. Deras egennytta, tillsammans med den motsägelsefulla bilden de skapade, gjorde att jag blev väldigt fångad i den här väven. 

Du har gjort dig känd som nutidsskildrare. Hur var det att ta sig an ett historiskt material?

–  Ganska speciellt. Jag hade föreställt mig att jag skulle sitta och leta i arkiv, men märkte snart att allt fanns digitaliserat. Bara ett knapptryck bort. Så jag hade löpande kontakt med materialet och befann mig i renässansen och min egen tid samtidigt, och det ville jag gestalta.

Hur mycket av författarjaget är du själv?

– På ett av mina första scensamtal om boken pratade vi helt och hållet om författaren i tredje person, men det kändes fel efteråt. Det är jag. Men samtidigt har litteraturen sin egen sanning och när boken finns ute blir alla personer i boken romanfigurer.

I både intervjuer och recensioner har många dragit paralleller med metoo-rörelsen och de anklagelser som riktades mot Karolina Ramqvists man, journalisten Fredrik Virtanen. 

– Alla är fria att göra sin egen läsning. Och romanen är absolut färgad av metoo-rörelsen. Sedan blir det problematiskt när en journalistisk sanning krockar med den litterära sanningen, svarar Ramqvist på frågan om hur hon har upplevt det.  

–  Det kan också bli en banalisering, när en detalj lyfts ut och någon bestämmer att den betyder något som finns i den verklighet som omger verket. Då kan jag bli väldigt protektionistisk gentemot min roman. Jag upplever över huvud taget att medierna ofta fokuserar på författaren, inte på litteraturen, och då uppstår en fattigdom i det litterära samtalet. Annars är det fint att läsare läser in saker och identifierar sig. Det visar litteraturens styrka, att man kan träda in i en annan verklighet.