Schavotten fanns oftast på torget. Vanligtvis var den upphöjd för att alla skulle kunna se vem som skulle avrättas. På schavotten fanns ofta också en skampåle, en pelare av trä där förbrytare och syndare kunde bindas och offentligt förnedras. Skampålen avskaffades 1855.
Det som var positivt med att stå vid skampålen på medeltiden när den var som populärast, var att internet inte fanns då. Du kunde byta stad, ta ett jobb och börja om från början.
Jag vuxendöpte mig 2005. Det var biskop Lennart Koskinen som döpte mig. För mig var dopet viktigt. Det manifesterade min kristna tro. Något jag är stolt över. Tron på kärleken. Tron på förlåtelsen.
Jag pratade med Lennart för några dagar sedan. Vi pratade om förlåtelsen. Jag hade reflekterat över hur lätt vi människor har att döma. Hur gärna vi kastar stenen på syndaren. Hur gränslös domen kan vara. Hur ofattbart hatet kan vara. Hur kärleken och förlåtelsen så obarmhärtigt kan lysa med sin frånvaro när det mänskliga, mediala och cyberiala drevet går. Min teori är att bespottandet av andra får oss att känna oss bättre, renare. Särskilt när någon offentlig person med lite fallhöjd har syndat. Någon vi kan peka finger åt och säga: ”Vilken dålig människa. Vad var det jag sa”.
När Fariséerna skulle stena äktenskapsbryterskan sa Jesus: ”den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7) Fariséerna släppte då sina stenar och gick därifrån. Jesus gick fram till kvinnan och sa: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer.” Jag tror att få människor på en rak fråga skulle svarat: ”Jag skulle lätt kastat den där stenen!”
Lennart skrev sen till mig: ”Frågan om förlåtelse är inte en teknisk fråga; förlåta eller inte förlåta, vad kan man förlåta och vad inte, utan är ett element i vår större livsåskådning och särskilt vår människosyn. Ingen människa är ofelbar; inte heller jag själv. Vi är alla dubbelvarelser och har alla inom oss förutsättningar för både det onda och det goda.
När jag dömer, eller ännu värre fördömer, någon annan, faller det också tillbaka på mig själv. Det är kanske därför Jesus säger: ”Döm inte så skall ni inte bli dömda”. Han är klok Lennart.
Det finns mycket i dagens debattklimat som gör Jesu ord högaktuella. Vi lever en tid då närheten till att göra sin åsikt offentlig aldrig varit större. I stora delar gör det sociala medier till en fantastik uppfinning. Men det förpliktar också. Det innebär ansvar för den som deltar.
Jesus sa till äktenskapsbryterskan: ”Inte heller jag dömer dig.” Men han sa också: ”Synda inte mer”. Människan både kan och skall ta avstånd från vissa handlingar och beteenden, men det är inte detsamma som att ta avstånd från en annan människa.
Bara genom att förlåta din nästa kan du också stå ut med dig själv. När du dömer din nästa dömer du också dig själv. När du hatar så fyller du dig själv med hat. Hatet gör människan ful på insidan. Insidan speglar utsidan. Jag tror projiceringen som gör dig självgod när du dömer andra är skadlig.
Schavotten avskaffades. Den tidens bespottare och bödlar är förlåtna, ty de visste icke vad de gjorde. Men vi vet vad vi gör när vi dömer andra. När vi hatar och skriver kommentarer. Måhända de schavotterade, de som i nutid karaktärsmördas i media och på nätet förlåter oss, men kan vi förlåta och leva med oss själva för det vi utsätter andra för?
Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.