Medier Jag hänger inte riktigt med UNT:s ansvarige utgivares resonemang när det gäller att namnge utpekade eller dömda brottslingar. Den 12 oktober förklarade han för förundrade läsare varför tidningen inte skrev ut namnet på den så kallade kulturprofilen som dömts för våldtäkt. Det behövdes naturligtvis i och för sig inte eftersom ändå alla visste vem det var. Sandhammars motivering var emellertid att UNT inte vill kasta honom åt vargarna.

Andra kastas åt vargarna. Den 22 juni 2018 hade UNT en stort uppslagen artikel på första sidan om en namngiven forskare som fällts för forskningsfusk för att det i en forskningsrapport stått att 3390 personer deltagit i en studie när den rätta siffran var 3389. Ett fel med en person räckte för UNT för att skandalisera en människa.

Den 1 november hade UNT en artikel med namn och en bild på den anklagade från rättegångssalen (jag trodde det inte var tillåtet att fotografera där) på en man som är åtalad för jaktbrott. Han är ännu inte ens dömd för detta. Även om det verkar röra sig om en varghatare behöver väl inte UNT kasta honom åt vargarna innan han är dömd.

Det är nog flera än jag som har svårt att hänga med i Sandhammars tankebanor.

Bo S. Lindberg

Uppsala

SVAR: Så här resonerar UNT

Utgivar- och namnpubliceringsfrågor är ofta komplexa och jag har all förståelse för om det ibland är svårt att följa logiken. Men jag förklarar gärna hur jag tänker.

Rent generellt är det relevansen och det bedömda allmänintresset som ligger till grund. Det svarar på frågan om det egentligen finns någon anledning att publicera identiteten på exempelvis en person som är misstänkt eller dömd för ett brott. Har personen en offentlig roll i samhället ökar allmänintresset, har personen en tydlig maktställning eller är förtroendevald kanske det tippar över till att vi publicerar namn. Är brottet särskilt grovt eller principiellt viktigt, till exempel ett mord på utrikesministern, ökar också allmänintresset att få veta vem som begått gärningen. Ofta vägs dessa två faktorer samman.

Därefter kommer frågan om det finns särskilda hänsyn att ta i det specifika fallet. Det kan till exempel vara kring offren eller den utpekades familj och barn, som också drabbas av publiceringen. Dylika hänsyn kan göra att man plockar bort detaljer ur rapporteringen, och ibland även namnet.

För mig är det viktigt att ha en ryggrad i namnpubliceringsfrågor och inte ansvarslöst publicera uppgifter som kan medföra långtgående lidande för den enskilde, till exempel för att stilla gamig nyfikenhet eller på grund av så kallat klickfiske. Vi följer de pressetiska reglerna och bedömningarna görs alltid från fall till fall. Om personer som berörs av artiklarna anser att vi gjort fel kan man anmäla detta till pressombudsmannen, en granskning som kan leda till att publiceringen fälls.

Några korta kommentarer om de enskilda fallen:

#1 Den så kallade ”Kulturprofilen” är inte en offentlig person med maktställning i bredare mening. Detta visas till exempel av att UNT endast skrivit om honom en endaste gång, och då i förbifarten i en notis för flertalet år sedan. Hans namn var okänt för de allra flesta innan brottsanklagelserna kom.

#2 Forskningsfusk är ovanligt och en stor sak i en akademisk stad som Uppsala. Den fällda professorn är välkänd inom akademiska kretsar och har fått mycket uppmärksamhet för sin forskning, bland annat i UNT. Då får personen i fråga också stå ut med offentlighet kring den allvarliga kritik som riktas mot hur hon som auktoritet inom ett forskningsområde agerat inom sin profession. Ett till synes litet fel, men en medvetet förfalskning som ledde till en fällning för oredlighet i forskning och som ställer frågor om förtroendet kring hennes övriga forskning.

#3 Den man som är häktad misstänkt för grovt jaktbrott måste som ägare av ett stort bolag med bortemot 1 000 anställda betraktas som en makthavare inom svenskt näringsliv. Han har dessutom själv valt att ta en framträdande och offentlig position inom just rovdjursdebatten, varför det är särskilt relevant att berätta att det är just han som misstänks för de allvarliga jaktbrotten. I bedömningen finns också att han själv genom sitt bolag valt att ge offentlighet åt de anklagelser som riktas mot honom.

Namnpubliceringsfrågor är alltså föremål för bedömning och man kan självklart tycka olika om allt ovanstående. Men detta är min linje och vad UNT står för. Jag hoppas att det framgår hur de aktuella fallen passar in i vårt generella sätt att se på saken.

Kalle Sandhammar,

ansvarig utgivare