Potenta principer viktigare än barn

Det är allom bekant att Uppsala kommun kapitalt misslyckats i upphandlandet av skoltaxi inför skolstart hösten 2019. Jag tar del av indikationer på att årets största “blame game” tagit fart, att ansvariga tjänstemän (-personer?) nu lägger ansvaret på allt och alla utom dem själva. Mest anmärkningsvärt är försöket att skuldbelägga de som överklagat upphandlingen och att detta försenat processen. Man tar sig för pannan, är detta verkligen människor som bör ha hand om detta ansvar?
För att bevisa att inkompetensen sitter i väggarna ska jag berätta historien om mina två äldsta barnbarn, den äldre är 11 år och den yngre är 7 år. De bor hos sin mor varannan vecka på Björklinges landsbygd och det är det kommunen har problem med. De går nämligen i skola i Storvreta. 

De har rätt till skolskjuts, det vill säga inte 11-åringen då kommunens potente handläggare meddelar att mellanstadiebarn ska åka buss. På morgonen finns ingen buss tillgänglig, men för hemfärd har samme potente handläggare hittat en lösning innebärande buss från Storvreta till Uppsala, bussbyte till buss från Uppsala mot Skuttunge/Björklinge. En resa som tar c:a 2 timmar och marginalen är 9 minuter för att barnbarnet ska hinna med. Man ser vintern an med viss skräck!

Nu till twisten i historien, 11 åringen slutar samtidigt som sitt 7-åriga syskon 3 dagar i veckan. Fint tänker den normalbegåvade, då kan 11-åringen åka med samma taxi hem. Kommunen svarar dock blankt nej. Taxin ska alltså åka med en förare och en 7-åring, från skolan i Storvreta till hemmet i Björklingeklorofyllen, men 11-åringen får inte följa med. Platsbrist? Det är aldrig fler i taxin än de två jag nämnt, och här handlar den enbart om att vidmakthålla principer som den potente handläggaren tillber. Empati är sedan länge en bortglömd egenskap, låt 11-åringen åka buss i 2 timmar, hellre än att vara hemma på mindre än 30 minuter. Amen!