Insändare Min man och jag handlade i Coop i Luthagen. Vid ingången satt en ung man och spelade dragspel. Han spelade bra, lågmält och i stilla takt. Vi gav honom lite pengar. Ja, det var en ung man från fjärran. Låt mig slippa placera honom i en ful kategori! Låt mig beteckna honom som en människa!

När vi kom ut från livsmedelsbutiken kom även en liten flicka ut med sin mamma. Flickan började prata med sin mamma nära den unge mannen. Hon fortsatte prata med mamman och sig själv. Sedan sprang hon tillbaka till mamman för att få lite pengar som hon med glädje gav den unge mannen. Den lilla flickans stora hjärta speglades i hennes ansikte.

Så kan en liten godhjärtad flicka – en människa – förstå mänskligt lidande och vilja lindra något av det här mänskliga lidandet!

Många – oavsett ålder – borde uppmärksamma och ta en fundering över Étienne Balibars ”praktiska humanism” (Wallerstein: ”Race, nation, classe. Les identités ambiguês.”1990:54-92) som – individuellt utövad – kunde vara lösningen på samhällsproblemen och Heinrich Bölls ”Lohengrins Tod” 1950 (H. Böll: ”Wanderer, kommst du nach Spa … Erzählungen”.1983:120-130) där den här ”praktiska humanismen” ville utövas av en dödssjuk pojke, lika liten och ung som flickan här, men hindrades av döden.