Under uppväxten bodde Staffan Stenvall i den lilla värmländska socknen Köla, nära Charlottenberg och den norska gränsen. Frågan är vad Staffan skulle ha ägnat sig åt om inte en av de första Ikeakatalogerna hamnat där innanför dörren till familjens hus.

– De fina illustrationerna väckte min fantasi. Litet längre fram blev det studenten i Arvika och raka spåret till arkitektlinjen på Chalmers. Inget jag ångrar till skillnad från åtta års cellospelande i stället för piano som skulle ha varit mer användbart.

Enköpingsbon Staffan Stenvall har nära till skratt, men blir allvarlig när samtalet kommer in på jobbet som arkitekt, och speciell det som nu händer med våra städer.

– En stor olycka är det när allt större och allt fler så kallade handelsplatser anläggs nära motorvägarna. Inte att förvåna sig över att affärerna i centrum genomgående får det svårt.

När det gäller Enköping har Staffan Stenvall ändå inte gett upp:

– Än är det inte för sent, men det krävs snabba och kloka besked. Ett nytt Paushus vid torget skulle kunna rymma både affärslokaler i botten och bostäder högre upp. Fler boende i centrum betyder en levande ljusare stad också kvällstid.

Vid torget ligger också den beryktade gropen, resten efter det en gång så stolta Stadshotellet.

– Kommunen får bita i det sura äpplet och acceptera att man förlorar pengar på tomten. Annars blir det inte möjligt för en exploatör att bygga med i slutänden rimliga hyror.

Att Staffan efter tio år på en arkitektbyrå i Göteborg flyttade till Enköping, berodde inte minst på att han och hustru Ingrid ville norrut ”… bort från västkustens usla vintrar”.

– Jag är värmlänning, hustrun från Dalarna och Hälsingland. Vi tittade på kartan. Enköping verkade geografiskt perfekt med goda arbetstillfällen på nära håll.

Ingrid fick jobb som bibliotekarie i Enköping och flyttade senare över till kommunstyrelsekontoret. Staffan arbetade som planarkitekt på Stadsbyggnadskontoret i Västerås – innan han 1988 ”… fick lust att rita hus igen” och gick över till den privata sektorn och det som i dag är storföretaget Sweco.

– En hel del spännande projekt har det blivit genom åren. Både inom och utom Sverige.

Projekten visar sig ha legat rätt långt bort som i Vietnam, Panama, Honduras och Egypten.

– I Hanoi handlade det om att rädda en mycket gammal stadsdel som fanns med på Unescos världsarvslista. En utmaning eftersom det var fråga om mycket nedgångna trä- och tegelhus med bedrövliga sanitära förhållanden och helt utan grönytor.

Fem månadslånga besök blev det i Vietnams huvudstad under senare delen av 90-talet. Uppgiften var både att förnya och modernisera samtidigt som världsarvet skulle bevaras. Resultatet blev en detaljerad rapport som överlämnades till planmyndigheten i Hanoi.

– Det skulle vara intressant att åka tillbaka för att se vad som hände efter vårt jobb. Hanoi minns jag som en utomordentligt vänlig och trygg stad.

Samma trevliga minnen har inte Staffan från alla ”sina” internationella projekt:

– Panama City var en helt annan upplevelse även om uppdraget också här handlade om ett världsarv. Vi hade till och från poliseskort för att inte bli rånade. Kändes inte helt bra.

I dag är vardagen något lugnare för Staffan Stenvall:

– Inför jobbet i Panama gick jag en intensivkurs i spanska. Nu har jag gjort slag i saken, och tagit upp spanskan igen. Men vietnamesiska låter jag nog vara.