Några planer på att sluta spela har som sagt inte Johan Holmqvist för tillfället. Den senaste säsongen var han länge klubblös, men ryckte – på nytt – in sent för att försöka rädda kvar Karlskrona i SHL.

Men den här gången gick det inte – och det slutade med en armskada som målvakten nu rehabiliterar hemma i Valbo.

Den närmaste tiden väntas ett besked om det blir en fortsättning på karriären.

Artikelbild

| Under en halv säsong (2014) spelade Johan Holmqvist med Almtuna i hockeyallsvenskan.

– Jag tränar på. Jag har sagt att i slutet av den här månaden får vi se vad som komma skall. Om jag ska fortsätta eller hitta på något annat, säger Holmqvist som om han fortsätter vill vara med från start den kommande säsongen i den klubb som det eventuellt blir.

– Jag är öppen för förslag och har dörrarna öppna, men det är lite så att många tycker att man är till åren och ser inte till vad man gör och kan.

Upplever du att det finns en åldersdiskriminering?

– Nu ska jag inte låta bitter, men det är en väldig fokus på ålder, oavsett om man är ung eller äldre i stället för att se till prestationerna. Det har egentligen inte med saken att göra tycker jag. I USA är det nästan tvärtom, där hyllar man mer spelare som fortsätter som äldre. Martin Brodeur var väl över 40 när han spelade final i Stanley Cup till exempel. Åldern är oviktig. Om man är 40 eller 41 och fortfarande är hungrig och jobbar hårt, då är det en ruskig tillgång till alla lag med den erfarenhet som man har byggt upp.

Artikelbild

| Målvaktstränaren Michael Andréasson har betytt mycket för Johan Holmqvist.

Redan under uppväxten i Tierp var det idrott för hela slanten. Fotboll, tennis, golf, volleyboll – och så klart – ishockey var det som präglade de unga åren.

– Vi bodde på en underbar gata där det var flera äldre killar som spelade ishockey. Det var det klassiska att man stod där och tittade på, men fick inte vara med för att man var för liten. Men sedan till slut fick man chansen i tioårsåldern. Jag kommer ihåg att bröderna Jonas och Tobias Stafberg var där och lät mig vara med, men då skulle jag stå i mål. De stöttade mig och det är jag evigt tacksam för, säger Johan Holmqvist.

Artikelbild

| De senaste tre säsongerna har Johan Holmqvist spelat med SHL-laget Karlskrona som nyligen åkte ned i hockeyallsvenskan.

Var det givet för dig att bli målvakt?

– Jag kommer ihåg den första matchen som jag stod och att vi förlorade med 0–15, men jag tyckte ändå att det var kul. Då kände jag att det var målvakt att jag skulle vara.

Artikelbild

| 19 april 1999 hyllades Johan "Honken" Holmqvist och Brynäs av flera tusen Gävlebor som samlats på stora torget efter att Modo besegrats i SM-finalen.

Debuten i Tierps a-lag (dåvarande division II) skedde redan i 15-årsåldern.

– Det var i nuvarande division I, och det kommer jag aldrig att glömma. Det var en otroligt hård och tuff skola med fullvuxna karlar tyckte man på den tiden. Jag blev härdad rätt snabbt och fattade vad det handlar om. Vi var bra och kvalade upp till division I två svängar (nuvarande hockeyallsvenskan), fortsätter målvakten som efter det bestämde sig för att satsa fullt ut på ishockeyn och vid 18-årsåldern flyttade till Gävle för spel med Brynäs.

Artikelbild

| Redan med NHL-laget Tampa Bay Lightning spelade Johan Holmqvist med nummer 40 på ryggen.

– Jag hade spelat seniorhockey i tre säsonger och fick mestadels spela med juniorerna den första säsongen i Brynäs. Då tänkte jag först bara dra därifrån eftersom jag tyckte det var så tråkigt, men tack vare Tommy Sandlin (tränare) blev jag kvar. Han tog hand om mig och hjälpte mig med träningen hela det året. Resten är som det är. Det är små marginaler som kan gå åt det ena eller andra hållet.

Under de 22 säsongerna på elitnivå har Johan Holmqvist hunnit med två SM-guld med Brynäs (1999 och 2012) samt ett VM-guld med Tre Kronor (2006). Dessutom två sejourer i NHL – och det var där han bestämde sig för att spela med tröjan med nummer 40 på ryggen.

Artikelbild

| UNT var på plats när Johan Holmqvist och Tre Kronor landade på Arlanda efter VM-guldet i lettiska Riga 2006.

– Jag hade alltid nummer 1 i Brynäs, men sedan när jag kom till New York Rangers (2000) så satt den tröjan (Edward Giacomins) i taket på Madison Square Garden, och då blev det ett dribblande med nummer. Första säsongen hade jag både 31 och 32, men inget av numren kändes bra, så då kände jag att 40 blir bra. Så sedan 2001 har jag hållit fast vid det förutom när jag spelade med Houston i AHL, där jag hade 29.

När du ser tillbaka, vad är höjdpunkten i karriären?

Artikelbild

| 2012 vann Johan Holmqvist sitt andra SM-guld med Brynäs efter att Skellefteå besegrats med 4-2 i matcher i finalserien.

– Jag har aldrig riktigt tittat bakåt, utan har alltid blickat framåt, men så står man här och har spelat 22 säsonger. Det är jag ruskigt stolt över. Jag tycker att det är svårt. Men självklart är det speciellt med alla titlar som man har vunnit. Första SM-guldet med Brynäs 1999 var enormt speciellt. VM-guldet 2006 var också magiskt när man representerar ens land. Det är bland det största man kan göra. Rent prestationsmässigt kan jag känna att jag var som bäst när vi vann Calder Cup (slutspel för NHL:s farmarliga AHL) med Houston Aeros 2003. Att få spela så mycket hockey ända in i juni var en mäktig upplevelse. En häftig grej var även när vi lyckades hålla oss kvar med Karlskrona i SHL 2016, säger Holmqvist som även värdesätter halvåret han gjorde med Almtuna högt.

– När jag kom till dit (2014) fick jag en ruskig boost. Det var ett fantastiskt gäng i Uppsala. Jag kom tillbaka till rötterna och fann anledningen till varför jag valt att spela ishockey där alla krigade som bara den och det var ett härligt go. Jag började om och fick ett nytänk i träningen tillsammans med Michael Andréasson (målvaktstränare). Det är många målvakter som fastnar i sitt tänk och inte vågar prova nya saker, men jag har hela tiden fått jobba med nya stilar, alltifrån till att man ska stå rakt upp till att spela butterfly och allt vad det är. Jag har hela tiden hakat på utvecklingen, vilket gjort att det har varit roligt hela tiden. Jag är glad att jag har haft det sinnet.

Till sist, hur känns det att fylla 40 år?

– Jag känner mig inte som 40. Det är mer när man blir intervjuad så här som man märker att man har varit med om mycket och att tiden går. Jag känner att jag har varit oerhört lyckligt lottad och har fått vara med om så många saker genom min hobby, som är det roligast jag vet. Det är få förunnat att ha haft det som yrke.