I tonåren gjorde hon roller i filmer som ”Salka Valka”, 1954, och i ”Hemsöborna”, 1955, och spelade studentteater på Kammarteatern i Uppsala fast hon gick på flickskola och inte var student ännu.

– Vi gjorde faktiskt en pjäs där som hette ”Trämålning” som Ingmar Bergman skrivit, en förlaga till ”Det sjunde inseglet”. Då spelade jag häxan och hade den som elevprov när jag 1957 sökte till Malmö stadsteater, säger hon.

Det bar sig inte bättre än att en av jurymedlemmarna på teatern var Ingmar Bergman. Han var lärare på elevskolan!

Artikelbild

| Birgitta Pettersson har en lång och rik bakgrund som skådespelerska i Sverige. Redan 1954 gjorde hon sin första filmroll och spelade studentteater i Uppsala. Som sistaårselev på Malmö stadsteater fick hon rollen som Karin, jungfrun i Ingmar Bergmans "Jungfrukällan".

– Det var ju inte så bra. Han visste ju hur det skulle vara. Då blev man lite skraj, men när jag väl satte igång gick det bra, berättar Birgitta Pettersson.

Av 200 sökande kom sex in på skolan. Birgitta, 18 år, var en av dem.

– Det fanns inga teaterhögskolor på den tiden, utan det var teatrarna som tog elever. Det var ju inte alls dumt, man fick förebilder och blev utbildad av dem som arbetade där. Malmö stadsteater var en kombinerad scen med opera, balett, orkester, kör och talscen, det var jättestort, en drömvärld. Jag hade aldrig sett en opera innan jag kom in på skolan, berättar hon.

– Det var ju guldåren då ”IB” var där. Alla som var med i hans filmer jobbade ju på Malmö stadsteater. Tor Isedal, Axel Dübeck, Max von Sydow, Gunnel Lindblom…

Men nu ska ju det här handla om Birgitta Pettersson.

Fick ni åka till Los Angeles när ”Jungfrukällan” var nominerad till en Oscar?

– Nej. Däremot var jag och Max von Sydow till Cannes när filmen fick juryns pris, det var ju faktiskt kul. Jag fick se de stora italienska stjärnorna, till exempel Fellinis fru Giulietta Masina.

Har det blivit någon glamour i yrket?

– Jag har jobbat fem dagar i veckan i femtio år och haft jobb sedan jag var premiärelev, sistaårselev, ända tills jag gick i pension. Jag hör till de otroligt ovanliga numera som haft fast anställning, säger Birgitta Pettersson.

Om inte glamour, så har det varit en omväxlande teaterkarriär på många platser. Förutom arbetet på Riksteatern har hon arbetat i Västerås, Örebro, Gävle men allra mest i Göteborg. I Växjö och Västerbotten har hon varit med och startat länsteatrar.

Nu är det tillbaka i födelsestaden Uppsala efter 30 år i ett underbart hus i Ekolsund.

– Det började bli tungt med tomten, snöröjning och allt bilåkande, säger Birgitta Pettersson.

– Nu är jag jätteglad att vara tillbaka i Uppsala och ägnar mig åt Uppsala senioruniversitet. Det hade jag bestämt mig för när jag blev pensionär.

– Jag tänkte ”jag har ju bara gått i flickskola, jag är ju inte ens student” men det bryr man sig inte om på USU. Det är bara att köra på, jag har varit med i läsecirklar och skrivarstuga, det är så roligt. Då får man höra berättelser! Filmstudion är också jättebra.

Har du några favoriter på teater och film idag?

– Filmen ”Roma” var väldigt bra, på Dramaten såg vi Thomas Bernhards ”Ritter, Dena, Voss” på Lilla scenen med genialiske Staffan Göthe i en av tre roller. ”Det sjunde inseglet” på Uppsala stadsteater tyckte jag också mycket om, skådespelarna dansar så bra och har ett underbart språk och är trogna berättelsen i filmen, säger Birgitta Pettersson.

– Det är skådespelarmässigt väldigt fint idag, till exempel på Dramaten. Där finns fortfarande de i ensemblen som gått där från elevskolans tid. För tjugo- tjugofem år sedan såg jag en del killar som jag tyckte var slarviga på scen, men nu är de så bra, när de har blivit gamla. De kan behandla text så bra. Det är ensembleteaterns fördelar.

Har du jobbat något efter pensionen?

– Jag spelade bland annat farmor i ”Mig äger ingen” på Västerås teater för några år sedan och så har jag varit med lite i film.