Ett par som varit gifta i 65 år, hur är det möjligt, oavsett att man av naturliga skäl måste ha gift sig unga år?

– Vem kan svara på den frågan, säger Maj Kinnbo med ett skratt. För oss är det ännu mer komplicerat eftersom vi dessutom har jobbat tillsammans i ungefär ett halvt sekel. Ofta dygnet runt, faktiskt.

Maj är diplomerad psykoterapeut, danspedagog, textilkonstnär och van att regissera, som de årliga utomhusfesterna med släkt och vänner vid sommarstället på Aspö, nära väg 55 mot Strängnäs.

– Men nu prickar vi rätt dag för krondiamantbröllopet, så därför blir det inomhus. Vi har hyrt en restaurang i Enköping för festandet. Blir inget Änglamarkstema den här gången, med tanke på årstid och väder. Men ett rejält party blir det!

Maj och Bengt började sällskapa som mycket unga, och gifte sig som 18 respektive 21-åring.

– Vi träffades på handelsgymnasiet vid Fridhemsplan, och jag bestämde mig direkt. Han skall det bli. Jag var bara 15 år och lydde inte mamma, som sagt att det var olagligt att pussa en pojke innan man fyllt 16, säger Maj Kinnbo.

I Bagarmossen byggde Bengt ett radhus, trots sin ringa ålder, med enbart talang som ersättning för snickarutbildning.

– Minns att jag stod mitt i bygget och bläddrade i en instruktionsbok. Men jag var ju tvungen att bli klar, vi behövde någonstans att bo. Inte fanns det överdrivet mycket pengar heller. Vi hade ett kommunalt startbidrag på 500 kronor för bygget.

Snickartalangen fick han stor användning av ett antal år senare, när han och hustrun byggde om ett kollektivboende i Enköping till behandlingshem. En verksamhet som skulle prägla parets liv i decennier.

– Efter många år som danspedagog hade jag blivit intresserad av psykoterapi, samtidigt som jag jobbade som dramapedagog på några ungdomsgårdar i Stockholm. Bengt var föreståndare så vi jobbade tidigt tillsammans.

Till Backa kvarn nära Villberga kyrka, där kollektivboendet fanns, kom paret Kinnbo 1963. Kollektivet löstes så småningom upp och huset fick mer och mer karaktär av vårdhem. Maj och Bengt tog till att börja med hand om äldre personer som inte passade på mentalsjukhus och inte heller klarade sig ute i samhället.

– Vid kontakterna med mentalvården såg jag att en del yngre människor hade det ännu värre. De mådde dåligt, missbrukarbakgrund, saknade struktur och förmåga att klara sig på egen hand, berättar Maj.

Under tiden hade grannhuset Villberga skola blivit till salu. Bengt ritade, snickrade och inredde ett behandlingshem för unga, licensierat av Socialstyrelsen. Som mest hade paret 18 anställda.

– Vi använde oss av moderna behandlingsmetoder som psykodrama och teater, samtidigt som vi efter hand förberedde ungdomarna på ett eget liv med utslussningslägenheter i fem fastigheter som vi köpt och byggt om i Enköping, säger Bengt.

Innan verksamheten lades ner 1999 hade 540 personer vårdats på Backa Kvarn, varav 440 ungdomar under 25 år.

– Många har vi kontakt med fortfarande, få klarar att sköta en anställning, men de flesta har trots allt fått möjlighet till ett någorlunda värdigt liv. Den vetskapen är vår egen belöning efter många års arbete.