Att vara arkeolog är lite som att vara detektiv, menar Ulla Löfgren. Skillnaden är att hon fokuserar på lämningar från förflutna tidsepoker.

– Jag ser mer än de flesta på marken. Som arkeolog undersöker man ett objekt och man får inte missa någonting. Det arkeologen missar att se går aldrig att återskapa, säger hon.

För hennes del har det handlat mest om stenåldern och medeltiden. I vardagsrummet har hon några små keramikbitar och stenredskap från Norrland och Jordanien i ett glasskåp. Här finns även en forntida by från Gotland som hon gjorde i modellera när hon var barn.

Artikelbild

| Minnen. Små keramikbitar och stenredskap från Norrland och Jordanien och en forntida by från Gotland som Ulla Löfgren gjorde i modellera när hon var barn.

Första gången Ulla Löfgren kom till Uppsala var 1965. Då var hon student och läste arkeologi och konsthistoria på Uppsala universitet. Samtidigt blev hon platsledare för en arkeologisk utgrävning i kvarteret Sankt Per, med uppdrag att gräva ut den medeltida Sankt Perskyrkan som man visste låg i kvarteret.

– Kyrkan visade sig vara byggd på 1200-talets slut och vi hittade tegelstenar med målningar på. Jag lade pussel med några stenar och fick fram ett motiv som föreställde vinrankor. Den typen av vinrankor har bara målats av Albertus Pictor, som var verksam under 1400-talets slut. Det var verkligen en aha-upplevelse.

Intresset för arkeologi väcktes tidigt. När hon var 12 år fick hon tag i sin fars bok ”Fyndforskare och forntidsgåtor”, av C W Ceram och sedan fanns det ingen återvändo.

– Jag lärde mig att läsa runor. När jag såg runstenar ute skrev jag av runorna och försökte tolka dem.

Ulla Löfgren växte upp i Sollentuna och som barn brukade hon cykla runt och titta på fornlämningar och gravfält från vikingatiden. Hon tyckte det var spännande men hade samtidigt fötterna på jorden och drömde inte om att någon tidsmaskin skulle förflytta henne till något annat sekel.

– Jag misstänker starkt att jag lever i den bästa tidsåldern och har aldrig haft något intresse av att leva i någon annan tid.

Vad hon däremot tidigt drömde om var att bli präst, men det skulle dröja många år innan det blev verklighet.

– Arkeologin har funnits som ett stort intresse sedan barnsben, men jag hade också en återkommande inre längtan att bli präst, en kallelseupplevelse.

Hon prästvigdes 1991 för Strängnäs stift och flyttade efter några år till Stockholm.

– Det har varit roligt att predika och att möta människor i olika samtal. Att få lyssna och möta en människa som lämnar ut sig och ger en sitt förtroende.

Steget mellan arkeolog och präst har Ulla Löfgren inte upplevt som stort för att det fanns en längtan hos henne.

– Båda yrkena har varit stimulerande och berikat varandra mycket.

Hon hann jobba som präst i tjugo år innan hon gick i pension.

Nu fyller Ulla Löfgren 75 år och för fyra månader sedan flyttade hon tillbaka till Uppsala för tredje gången i sitt liv. Hon lämnade Gamla Stan i Stockholm för att hon hade svårt att gå på de ojämna gatstenarna.

– Mina fötter mår mycket bättre i Uppsala, säger hon.

Men det är nog inte bara fötterna som mår bättre. Hon får något speciellt i blicken när hon berättar om sina planer framöver, nämligen att återuppta sina forskningar om den medeltida Sankt Perskyrkan.

– Som pensionär ska jag ägna tid åt att gå igenom medeltida dokument som publicerats efter att jag skrev om kyrkan 1975, säger hon och ser förväntansfull ut.