Christina Astrén Eriksson bor någon mil söder om Grillby, nära Mälaren och Fånö Slott: ”Ta till vänster vid Löts bygdegård och sedan höger”. Vägen blir ännu smalare. ”Ett gult lusthus, ridstall till höger”. Framme!

– Jag och maken Leif fattade ett genomtänkt beslut. Inte som i USA flytta kors och tvärs vartefter jobben skiftade, utan vi gjorde lilla Lötsberga till vårt nav i livet, säger Christinas Astrén Eriksson.

Under samtalet framgår det rätt snart att det faktiskt är världens mittpunkt vi befinner oss i.

– Arlanda en timma bort, närservice i Enköping, utbildning av yppersta klass för barnen i Uppsala och Stockholm, ridstigar, fantastisk natur … det här är verkligen att komma hem från jobbet därute.

För Christina är ”där ute” det vi andra brukar kalla världen. En stor del av hennes yrkeskarriär kretsar runt USA och gör så fortfarande med avstickare runt hela jordklotet.

Christinas jobb är inom det som internationellt kallas Life Science, närmare bestämt som kommunikationsdirektör på en rad välkända företag. Svårt att hänga med i svängarna. Klart är att Christina Astrén Erikssons båda föräldrar jobbade på Astra i Södertälje och vidare ut i världen. Alltså för läkemedelsbranschen, som också kom att bli hennes bana.

– Men det tog rätt många år att bli vuxen. Jag gjorde allt, och såg allt. Efter high school och college i USA fortsatte studierna på högskola och universitet i Sverige.

Den verkliga karriären inleddes 1991 som kommunikationsdirektör på Pharmacia Biotech i Uppsala. Sedan följde amerikanska Wyeth, Astrazeneca, Pfizer.

– För fem år sedan, vid 55 fyllda, fattade jag beslutet att äntligen bli min egen och styra min vardag. De senaste åren finns börsintroduktionen av biopharmaföretaget BioArctic bland uppdragen. Ytterst handlar det om hjärnans sjukdomar, inte minst utmaningen att lösa gåtan Alzheimer och få fram ett effektivt läkemedel.

Christina Astrén Erikssons make Leif är fastighetsmäklare, till alldeles nyligen innehavare av Mäklarhuset i Enköping och fortfarande verksam där.

– Vi träffades 1991 på en klassisk blind-date. Vi hade på olika sätt tagit oss fram ute i världen, Leif mest på en segelbåt, jag via studier, jobb och långa resor. Båda kände vi att det var dags att få en fast plats i livet.

Valet blev alltså gården i Lötsberga Leifs föräldrahem och långt tillbaka ett kaptensboställe med kronans hästar i stallet.

– Våra barn är femte generationen på gården. Fantastiskt att tänka sig livet här i gångna tider. Leifs farfars mor odlade grönsaker, tog ångbåten från Fånö brygga och sålde smör, ägg och grönsaker på salutorgen i Stockholm.

Slutligen, historien om när du fastnade i Nigeria under en militärkupp?

– Jag var där för att spela hästpolo och träffa min familj när gränsen stängdes på nyårsaftonen 1983. Skulle ha kommit hem till Journalisthögskolan en vecka senare men blev fast till påsk. Jag höll på att bli relegerad på grund av otillåten frånvaro. Till slut blev storyn ett något annorlunda examensarbete.