Nätkurser går om universiteten

Vi vänder oss mot påståendet att nätutbildningar är kvalitetsmässigt av b-klass. Många nätkurser är av hög kvalitet och de kommer att öka i kvalitet snabbare än universitetskurserna. Är närvaron på ett campus och de ringa lärarkontakterna värda så mycket? skriver Gunnar Karlsson och Sverker Janson.

20 juni 2013 10:02

REPLIK. Vi blev glada av Ibrahim Baylans (S) debattartikel om nätkurser i UNT (5/6). Han är den enda riksdagsledmot som har uttryckt en offentlig åsikt om den stora förändring som universitet och högskola går emot med öppna nätkurser. Han öppnar en diskussion som bör fortsätta i utbildningsutskottet, på landets lärosäten och bland alla som har ett intresse av högre utbildning.

Vår replik riktar sig till inlägget från Öberg med flera i UNT den 17/6. Författarna utgår från det korrekta konstaterandet att intresset i USA för nätutbildning är ekonomiskt. Det finns ingen betydande samhällskostnad i USA som ökat snabbare under de senaste 25 åren är högre utbildning, hälso- och sjukvård inbegripna. Kostnaderna är dock inte kopplade till högre undervisningskvalitet utan till byggnader – sportarenor, simhallar och studenthem – samt till ökad administrativ och studentstödjande personal. Den lärarkategori som ökat mest det senaste årtiondet är adjungerade lärare som undervisar stora grundkurser. De har sällan heltidstjänster utan tvingas pendla mellan lärosäten för att försörja sig och de är inte välkomna in på universitetens institutioner. Kvaliteten blir därefter.

Med denna bakgrund kan man förstå att nätkurser kan vara både ekonomiska och av högre kvalitet än universitetskurser. Clayton Christensen vid Harvard Business School studerar den kreativa förstörelsen i olika branscher och håller nu fram universiteten som nästa bransch som omskapas.

Han skriver i en artikel att argumentet mot nätkurser är att de är asynkrona och på distans. Men asynkron distansundervisning är inget nytt: När Christensen läste sina grundkurser i stora hörsalar var allt bortom femte rad ”på distans” och undervisningen var asynkron eftersom Clayton sov när professorn föreläste och professorn sov när Clayton studerade.

Situationen i Sverige är annorlunda, men inte mer annorlunda än att nätutbildning även kommer att påverka oss. För det första har vi utbildningar där det definitivt finns behov av kostnadsminskningar, till exempel inom humaniora där vi ser sammanslagningar av språkinstitutioner av ekonomiska skäl och minskat kursutbud på grund av minskat antal studenter och medföljande intäktsbortfall. För det andra har vi tydliga kvalitetsproblem som visas i låg genomströmning och många avhopp.

Det är inte meningsfullt att diskutera nätutbildningar mot en romantiserad bild av universitetsutbildningar som en sokratisk gruppdiskussion.

Christensens bild av asynkron distansutbildning stämmer in på många svenska universitetskurser också.

Vi vänder oss mot påståendet att nätutbildningar är kvalitetsmässigt av b-klass. Många nätkurser är av hög kvalitet och de kommer att öka i kvalitet snabbare än vad universitetskurserna kan öka.

Ett exempel är psykologen Daniel Ariely som hade 150 produktionstimmar per undervisningstimma för sin nätkurs. Det är klart att en sådan kurs kan bli väldigt bra. Produktionskostnaden går att rättfärdiga och amortera eftersom tiotusentals studenter läser kursen. Och det behöver inte blir likformigt; snarare gör nätkurserna det möjligt för en student att få ett ämne presenterat på flera sätt av föreläsare från olika högskolor. Sedan är det inte konstigare att nätkurser erbjuds av vinstdrivande företag än att utgivare av kursböcker är vinstdrivande.

Frågan är hur nätutbildningar används. Det går att använda inspelat MOOCs-material i rent kvalitetshöjande syfte; författarna bör se hur David Black Schaffer vid deras eget lärosäte arbetar (eller se hans föredrag på www.ee.kth.se/natkurser). Alternativt kan man spara in på lärare och lokaler för att ändå kunna erbjuda studier i ämnen som få studenter väljer. Men vi kommer även att få se nätutbildningar som konkurrerar ut andra universitetsutbildningar.

Georgia Tech erbjuder som exempel en tvåårig masterexamen i systemvetenskap tillsammans med nätutbildningsföretaget Udacity för 7000 dollar. Det är en fjärdedel av den ersättning en svensk högskola får för motsvarande utbildning (HST/HPR är 93000 kronor under 2013 för teknikutbildningar), eller en sjättedel av det KTH begär i avgift av icke-europeiska studenter (145000 kronor per läsår á 60 högskolepoäng).

Är närvaron på ett campus och de ringa lärarkontakterna värda så mycket (för stat respektive betalande student)? Nätutbildningar gör lärandemiljön viktigare än utbildningsmiljön: nationen går före universitetet.

Om man inte inser att nätutbildningar är kvalitetsdrivande och bemöter den utmaningen så kan man få uppleva att det inte är universitet som överlever utan enbart nationerna där den sociala studiemiljön finns.

Gunnar Karlsson
professor, KTH
Sverker Janson
fil dr, SICS
UNT 20/6 2013

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!