Nationalnyckeln görs för oss alla

Nationalnyckeln är ett populärvetenskapligt verk som ska kunna läsas av de flesta och därmed kunna ingå i en stor folkbildningssatsning. Men det är också ett verk som kommer att granskas noga av bland annat forskarsamhället och medierna, skriver Torleif Ingelög.

13 augusti 2005 00:00
Den debatt som startades av Lars Christersson (26/6 och 19/7) och som fortsatts av mig (29/6) och Lars Ahlmark (26/7) har nu utkristalliserat sig i en debatt om i huvudsak tre olika frågor. Är Nationalnyckeln en bra användning av statens pengar jämfört med andra tänkbara användningar? För det andra diskuteras artbevarande. Och för det tredje tar Ahlmark upp Nationalnyckelns innehåll och upplägg och för vem den skrivs. En offentlig debatt om de sistnämnda
frågorna har vi efterlyst och den välkomnar jag i högsta grad.

Ahlmarks frågor är viktigast så jag börjar med dem och frågan för vem vi skriver. Universitetens tredje uppgift utöver forskning och undervisning är att också sprida kunskap om verksamheten. Målgruppen för Nationalnyckeln är det omgivande samhället — dvs allmänheten som i det här fallet betalar den taxonomiska forskning som ligger till grund för verket. Bristen på artkunskap på olika nivåer i samhället är stor och utgör ett ökande problem. Nationalnyckeln är ett populärvetenskapligt verk som ska kunna läsas av de flesta och därmed kunna ingå i en stor folkbildningssatsning.

Vi har testat texter och bestämningsnycklar på gymnasieelever och försökt anpassa dem till denna nivå. Allmänheten verkar också tycka att Nationalnyckeln är lätttillgänglig och på rätt nivå. På någ-ra månader har fler än 10 000 exemplar sålts av
den första volymen.
För de allra flesta av våra arter finns ingen bestämningslitteratur alls på svenska och oftast inte heller på engelska. Verket kommer därför också att få stor betydelse för yrkesbiologer och forskare som här kommer att hitta en bekväm väg att lära sig olika organismgrupper.

Frågan ställs också om vad som egentligen är nytt med och i Nationalnyckeln. Kunskapen finns samlad och med mycket nytt till exempel om fjärilarnas levnadssätt, detaljerad utbredning i Norden och inte minst bestämningsnycklarna. I flertalet kommande volymer är mycket av informationen ny, till och med för forskare. I nästa volym, som behandlar mångfotingar, kommer bl a nästan all information om dvärg- och fåfotingar att vara helt ny.

Vad ska då Nationalnyckeln innehålla? Det är alltid lätt att hävda att man borde tagit med än det ena och än det andra. Men det ska omfatta alla 50 000 flercelliga arter. I vår planering räknar vi med ca 150 000 illustrationer (vilket kan jämföras t.ex. med NE:s 15 000). Det är omöjligt att med varje särskild volym fullt ut tillfredsställa varje entusiasts särskilda önskemål om detaljinformation. Jag kan inte låta bli att notera att medan Christersson tycker att anslagen
är alltför stora så pläderar Ahlmark i realiteten för ännu större anslag.

Vi har försökt göra en avvägning mot vad som är praktiskt görligt med tillgängliga resurser inom rimlig tid. Vi skulle gärna presentera varje art uppifrån, underifrån och framifrån, med ägg, larv och puppa, detaljbilder på alla olika särskiljande kroppsdelar m m men då skulle vi behöva höja anslagen och dessutom få mer tid. Vi har i dagfjärilsvolymen valt att ta med vad vi anser vara de viktigaste illustrationerna för att kunna artbestämma och känna igen de fullt utvecklade djuren. Den verkligt specialintresserade kan sedan själv vandra vidare i internationell facklitteratur (som när det gäller dagfjärilar faktiskt finns). Hittills är det genomsnittsbilder som presenteras. I inledningskapitlet poängteras tydligt att fjärilar kan variera mycket utseendemässigt, men det är för närvarande omöjligt att annat än undantagsvis visa denna variation. Men detta kan bli möjligt om vi framöver lyckas att tillräckligt bra utveckla fotografisk teknik.

Nationalnyckeln är inte bara ett bokverk utan kommer också att bli en digital informationsbank som allteftersom kommer att byggas ut, kompletteras och uppdateras. Successivt kommer här att finnas ett utökat bildmaterial, fler utbredningskartor, digitala bestämningsnycklar osv. Så Ahlmarks önskemål kan nog komma att uppfyllas med tiden.
Både Christersson och Ahlmark tar upp artbevarande och naturvård i anslutning till diskussionen om Nationalnyckeln men där har de missuppfattat uppdraget. Verket beskriver visserligen arters status i Norden och utifrån det kan man dra slutsatser
om naturvård. Men det ligger inte i Nationalnyckelns uppdrag att driva naturvårdsfrågor. Verket är ett brett upplagt referensverk med syfte att möjliggöra artbestämning och stimulera intresse och att därigenom även bidra till en i framtiden utökad kunskap om arterna i vår del av världen.

Jag ser ingen större anledning att här och nu fördjupa mig i diskussionen om artbevarande. Dock måste Christerssons felaktiga beskrivning av konventionen om biologisk mångfald rättas till. Konventionen talar om att bevara den biologiska mångfalden, uthålligt nyttja dess beståndsdelar samt att rättvist fördela nyttan som uppstår. Med biologisk mångfald menar konventionen variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung och detta omfattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem. Christerssons påstående att konventionen pläderar för "massförekomst av arter" är rena rama påhittet. Ingenstans i vare sig engelsk eller svensk konventionstext finns någonting som handlar om "massförekomst". Han hävdar också att det är "nästan enbart massförekomst som slagit igenom vad avser forskning och skogsskötselplanering". Om han med detta menar "mångfald mellan arter" så är även det fel. Merparten av Naturvårdsverkets medel för att säkerställa mark går till att skydda skogsekosystem. Och Sverige satsar betydande resurser på att säkerställa mångfalden inom domesticerade arter, t. ex. genom Nordiska genbankerna för växter resp. husdjur, POM (Programmet för odlad mångfald), Nordiska skogsbrukets frö- och plantråd osv.

Frågan om eventuell alternativ användning av medlen till Svenska artprojektet har belysts såväl av Ahlmark som i ledare i UNT (6/8) och jag ser ingen anledning att fortsätta den diskussionen. Däremot måste jag protestera mot
att Christersson fortsätter att sprida sina felaktiga uppgifter från sitt första inlägg trots att jag rättat honom. "Sverige är i sanning ett rikt land som kan anslå 600 miljoner kronor till ett populärvetenskapligt projekt på en enda institution."
Än en gång måste det sägas att merparten av medlen till artprojektet används till forskning och stöd till museerna. Det är inte heller ett "projekt på en enda institution". De sistnämnda medlen delas årligen ut till ett tjugotal vetenskapliga institutioner och biologiska museer i Sverige och dessutom medverkar hittills ett tiotal institutioner i övriga nordiska länder. Fler än 200 personer, de flesta forskare och museifolk, medverkar.

Artdatabanken är heller inte en vanlig universitetsinstitution utan en nationell instans, vilken i form av en enhet placerats vid SLU. När det gäller taxonomisk forskning och stöd till museer har regeringen tilldelat Artdatabanken en forskningsrådsfunktion helt jämförbar med Formas. De medel som vi delar ut fördelas efter sedvanlig granskning av en vetenskaplig kommitté respektive utländska granskare precis som övriga forskningsråd gör. Christersson behöver inte oroa sig för att Svenska artprojektet inte skulle bli granskat och "evaluerat". Det blir vi av både regering, nationellt och internationellt forskarsamhälle och inte minst av medierna. Nyligen har den högt ansedda tidskriften Science skickat en reporter över Atlanten enkom för att granska och skriva om Svenska artprojektet, vilket hittills resulterat i en mycket positiv artikel.

Torleif Ingelög

föreståndare för Artdatabanken och

huvudansvarig för svenska Artprojektet
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!