När dödsorsaken heter "kvinna"

För världens kvinnor, i ­åldersgruppen 15–44 år, är våldtäkt och partnervåld lika farligt som cancer och hiv/aids – eller som malaria, trafikolyckor och civilt våld i krig tillsammans. Det skriver Karin Alfredsson.

7 mars 2011 16:07

För knappt ett år sedan satt jag och skrev på efterordet till min senaste roman Den sjätte gudinnan. Den utspelar sig i Indien­ och handlar bland annat om kastsystem och hemgiftsmord. Jag letade efter statistik och bakgrundsmaterial.

Då snavade jag över en uppgift som jag, trots att jag arbetat med frågor kring kvinnovåld större delen av mitt liv, inte sett förut. Den kommer från Världsbanken. Ursprungsrapporten är gammal, från början av 90-talet, men ett stort antal land-och regionstudier­ har gång på gång bekräftat siffrorna:

I åldersgruppen 15–44 år – en ålder då de flesta kvinnor i världen har små barn – är våldtäkt och partnervåld en av de absolut största hälsoriskerna. Det är lika farligt som cancer, och på samma nivå som hiv/aids, eller som malaria, trafikolyckor och civilt våld i krig tillsammans.

Fortfarande dör fler kvinnor i sjukdomar som har med graviditet och förlossning att göra, men det börjar vi sakta, sakta ändå uppmärksamma. Till exempel i den barnvagnsmarsch som kommer att hållas runt om i Sverige i dag, den 8 mars. I Uppsala samlas alla som vill protestera mot den internationella mödradödligheten vid Forumtorget 11.45 för avmarsch kl 12.00. Själv ska jag gå från Norrmalmstorg i Stockholm vid samma tid.

Mödradödlighet börjar alltså bli ett samtalsämne i världshälsodebatten, åtminstone så länge man håller sig från känsliga områden som osäkra aborter. Men hur är det för övrigt? På vilka området lägger världssamfundet sina pengar/information/forskning/förbyggande arbete? Ja, inte är det på frågan om mäns våld mot kvinnor i alla fall.

Tänk om bara en bråkdel av de miljarder som i dag satsas på hälsoförebyggande åtgärder kunde läggas på att öppna kvinnojourer, utbilda poliser, forska i förbyggande insatser och behandla män. Eller – för att börja på miniminivån – tänk om vi åtminstone började tala om problemet som den hälsokatastrof det är?

Tillsammans med mina kolleger Kerstin Weigl och Linda Forsell, under paraplyet SKR (Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund) och med pengar från Stieg Larssons familj och Sida, har jag i alla fall börjat.

Vårt projekt Dödsorsak: kvinna (www.causeofdeathwoman.com) ska om ungefär ett år landa i en internationell hemsida där alla som är intresserade ska kunna skaffa sig information, ladda ner miniutställningar och hitta diskussionsfrågor för att föra debatten vidare.

Fram till dess ska vi besöka tio länder, samla information om tio dödade kvinnor, träffa överlevare och förändrare, beskriva goda exempel och peka ut livsfarlig lagstiftning. Länderna är Pakistan, Egypten, Mexiko, Sydafrika, USA, Spanien, Ryssland, Brasilien, Kongo och – naturligtvis – Sverige. Hittills har vi hunnit med tre länder och i morgon kväll lyfter planet mot Sydafrika. Låt mig bara berätta om några av de kvinnor vi hittills träffat:

Shazia, 15 år, arbetade som hembiträde i Lahore, Pakistan, och våldtogs regelbundet av arbetsgivarens två söner. Hon blev gravid och fick – förstås – sparken. Att vara ogift mamma är omöjligt i Pakistan så nu är hennes enda hopp att en domstol ska kunna tvinga någon av våldtäktsmännen att gifta sig med henne.

Marisela i Ciudad Juarez, Mexiko, blev aktivist när Lilia, en av hennes elever, hittades mördad på en ödetomt med avbiten underläpp. Hon leder organisationen Ge oss våra döttrar tillbaka, ett livsfarligt arbete i det laglösa Juarez. Hon går ingenstans utan livvakter.

Zeinab som bor i den lilla egyptiska staden Maghagha tog sin 11-åriga dotter Badour till doktorn. Flickan skulle bli vuxen, det vill säga omskuren, inget konstigt med det. Nio av tio egyptiska kvinnor är könsstympade. Men här gick det fel. Badour dog på operationsbordet av en överdos narkosmedel. Läkaren försökte muta Zeinab till tystnad, men modern vägrade ta emot pengarna. I stället berättade hon historien för en journalist som startade den första riktiga debatten i Egypten om den livsfarliga traditionen. Men Zeinab kan aldrig förlåta sig själv.

Tahira Bibi är 62 år och bor ensam i ett litet rum två trappor över gården i Lahore, Pakistan. Hon säger: ”Jag ber till Gud att ingen flicka ska behöva födas i Pakistan.” Hennes ansikte är vanställt efter en syraattack för 35 år sedan.

Hon drar upp ärmarna för att visa sina ärrade armar. Det var hennes före detta man som kastade syran på henne när hon skiljt sig och ville gifta om sig: ”Du är för vacker. Om inte jag får dig ska ingen annan ha dig heller.” Efter sex månader i häkte släpptes mannen. Polisen var mutad, det är Tahira Bibi övertygad om.

I vårt projekt ska vi försöka skapa en ”kvinnosäkerhetsmärkning”.

Vad krävs för att ett land ska vara ”kvinnosäkert”?

- pålitlig statistik om förekomsten av våld
- lagar som straffar gärningsmännen
- poliser och domstolar som implementerar lagstiftningen
- skydd för de kvinnor som behöver sätta sig i säkerhet
- ekonomiska möjligheter för kvinnor att lämna en misshandlande man
- behandling för våldsamma män
- ett aktivt arbete för att bekämpa kvinnoförtryckande traditioner.
Sverige kan i sitt internationella arbete göra mycket mer på det här området.

Tänk om biståndsminister Gunilla Carlsson skulle kräva att genusutbildning startades för domare för att Sverige ska fortsätta ge bistånd till Burkina Faso. Eller om handelsminister Ewa Björling på allvar skulle ifrågasätta den saudiarabiska äktenskapslagstiftningen i samband med nya vapenaffärer. Eller om – nu blir det nästan skrattretande intressant – Carl Bildt skulle åka till Kreml, slå näven i bordet och kräva 500 nya kvinnojourer. Genast!

Karin Alfredsson
journalist och författare, driver projektet Dödsorsak: kvinna
(www.causeofdeathwoman.com)
UNT 8/3 2011

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!