"Det räcker inte att gråta"

KRÖNIKA. Johanna Stenius får ett telefonsamtal från banken. "Har du verkligen skänkt pengar till Röda korset?". Sedan kommer tackbrevet. Men hur kan en så liten summa väcka sådan uppmärksamhet?

8 oktober 2010 09:00

Vi har lärt oss älska att hata dem. Vi går i långa cirklar på gågatan för att slippa konfronteras, stressar på stegen och får plötsligt olidligt bråttom till ett möte borta vid Stora torget. Och kvar står de, lika glada, lika engagerade. Hjälporganisationernas värvare med sina broschyrer och listor.
– Nej, jag ger redan till så många.
– Nej, jag har inte råd.
– Nej, nej, nej.

Jag tror att vi numera säger nej utan att ens reflektera över vad vi säger nej till. Nej till att hjälpa dem som har det sämre än vi. Nej till att kämpa mot miljöförstöring. Gå med i nix-registret för att slippa påminnas.
För någon månad sedan drabbades världen av ännu en naturkatastrof. I Pakistan drevs miljoner människor på flykt undan vattenmassorna och situationen var akut. Jag tittade på nyheterna och grät. ”Vi måste ge pengar”, sa jag. Men det tog flera veckor innan jag förvånade mig och faktiskt gjorde det. Tusen kronor in på Röda korsets konto. Jag menar inte att jag vill ha beröm för att jag gav pengar till Röda korset, verkligen inte. Men det som hände efter tycker jag visar på hur ovanligt det är att vi svenskar skänker större summor. Dagen efter – en söndag – ringde telefonen. Det var banken.
– Hej, jag vill bara kolla att det verkligen stämmer att du har skänkt 1 000 kronor till Röda korset igår?
Tydligen är vanligare att en kontokortskapare först sätter in 1 000 kronor till Röda Korset innan de tömmer kontot än att en vanlig bankkund gör det.
Veckan efter kom ett tjockt kuvert hem i brevlådan. Ett tackbrev från Röda Korset. Min ”stora gåva” gör skillnad, skriver de.

Men jag blir inte glad för ett tackbrev. Hur kan man bli glad för att en så jämförelsevis liten summa som 1 000 kronor, en droppe i havet, uppmärksammas så mycket? Det säger bara något om hur bra vi har det här i Sverige, så bra att vi glömmer bort att det inte räcker med att titta på nyheterna och gråta.

Jag har kommit på ett smart sätt att bli av med värvarna på Svartbäcksgatan. Se till att bli månadsgivare i deras organisationer en gång för alla. Då kommer de inte att besvära dig mer. I stället för att älska att hata dem – börja helt enkelt älska dem. De finns där av en anledning.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Johanna Stenius