Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Om olika priser

Veckan som gick bjöd på snö och Nobelpristagare i Uppsala.

De senare kommer traditionellt till lärdomsstaden och håller föreläsningar. Numera är dessa – klokt nog- förlagda till aulan. Efter att ha ägnat ett yrkesliv åt att förenkla och förklara ofta komplicerad forskning är man tacksam över föreläsare som professor Frances Arnold som vet hur man populariserar utan att hamna fel. Ändå fastnade jag lite för Sir Gregory Winters framförande. Det som slog mig var hur många steg som han och hans forskargrupp fått ta innan de hittade rätt. Deras arbete säger mycket om vad som ligger bakom framgångsrik forskning. Goda idéer förstås, men också mycket envishet och lite tur.

(Årets föreläsningar finns i likhet med föregående års på Medfarms hemsida.)

 

Efter framträdandena bjuds på lunch i slottet. Och tillfälle att prata med både kända Uppsalaprofiler och de Nobelutvalda. I år hamnade jag exempelvis vid sidan Mate Erdelyi, professor i kemi på BMC som var där tillsammans med årets mottagare av Kemisamfundets pris, Sofia Lindblad.

Titeln på Sofia Lindblads arbete är "Asymmetric [N-X-N]+ Halogen Bonds in Solution" och det är publicerat i en tidskrift som heter The Journal of American Chemical Society.

Ordet ”kemi” har nästan fått en ful klang i dagens debatt. Att säga att något är ”kemiskt” är knappast något beröm.

 Få missuppfattningar är så farliga. För utan kemi kan vi varken spåra eventuella miljöstörningar, än mindre åtgärda dem. Vi kan inte heller analysera sjukdomar eller bota dem. Livet är kemiskt!

Myten om den farliga kemin har lett till att få söker sig till de olika utbildningarna i kemi samt att det fattas bra lärare i ämnet, lärare som kan inspirera studenter som kan bli forskare och hjälpa oss just förbättra både vår livsmiljö och vår hälsa!

Därför är det just personer som Sofia Lindblad som bör få pris och uppmärksammas! En sådan student är värd mer än hundra popstjärnor, programledare och influensers tillsammans!

Ändå letar man förgäves efter intervjuer med dem i media.

På tal om media så stötte jag också ihop med Åke Spross, UNT:s mångårige vetenskapsreporter.

Han berättade att även han nu snart går i pension. Även han hör till dem som verkligen gjort en bestående insats för att vetenskap och beprövad erfarenhet skall få en röst, framför vidskeplighet och mytbildning.

Han är förvisso hedersdoktor i medicin på Skandinaviens äldsta universitet, men jag är övertygad om att om han varit verksam på någon av Stockholmstidningarna så hade hans prissamling varit betydligt större. Åke Spross har i många år tillhört landets bästa medicinjournalister!

Fast jag undrar just om UNT uppmärksammat Sofia Lindblad?

Och på tal om värderingar så hamnade jag vid det efterföljande kaffet i den tydligen helt oundvikliga diskussionen om den akademi som räknas. Och om Klänningen. Någon påpekade klokt att det är pristagarna och deras gärning som bör få uppmärksamheten, inte slöseri med tyg och smak. Nog om detta.

En tradition som jag värderat högt är framträdandet av den suveräna kören Allmänna sången under lunchen. När de framför ”Jul, jul strålande jul” får jag tårar i ögonen. Då hamnar i vart fall min biokemi i något som i brist på annat får kallas julstämning.

(Minns för övrigt när en pristagare från USA för några år sedan vill ta med sig kören hem!)

Sedan blev mitt humör inte sämre när jag slog på mobilen och nåddes av den här nyheten…

Varför?

 

Hur vi lämnade Afrika och hamnade i snöslasket, är,  titeln på föredrag som jag hoppas kunna hålla den 15 februari. För inte minst nu när temperaturen kryper så här onödigt lågt ned på skalan undrar jag över våra förfäders vishet. Varför inte stanna där klimatet var behagligt? Varför tvunget stressa iväg efter de där vildrenarna där uppe vid iskanten?

( Och varför när man emmigrerade till det nya landet i väst, bosätta sig i Minnesota?!. Varför inte Florida? Eller Kalifornien?)

Nu vet jag att många gärna berättar att " de älskar vintern". Kul för dem! Men charterresorna talar ett annat språk.

Skämt åsido så är mänkslighetens drift att utforska och ständigt söka sig till "något bättre" en högst fascinerande egenskap.

Inte minst har de senaste deceniernas DNA fynd avslöjat hur och när vi letat efter nya hem.

En  historia långt längre än den i historieböckerna som jag, efter förmåga, skall försöka återge som led i en av alla dessa kurser som Uppsala Senioruniversistet anordnar under våren.

"På spaning efter ett bättre liv, flykt, migration och folkvandring genom tiderna"är den kompletta titeln på kursen som består av sammanlagt sex olika föreläsningar.

Om forskningen sedan någonsin kan ge hela svaret på frågan VARFÖR vi hela tiden sökt oss vidare är jag mera osäker på. Eller om det verkligen blir snöslask i mitten av februari?

En sak är dock säker, i dag klockan tio öppnar Senioruniversitet sina elektroniska portar för anmälningar till den här och en rad andra spännande kurser.

 

Om människor och möss

De låg där bredvid varandra, fågelfröna och musfällorna. Sida vid sida i ett av dessa stora förråd av korrugerad plåt som vi lärt oss kalla ”affär”.

Och plötsligt inser jag ännu en gång hur olika vi behandlar varelser i vår närhet. De befjädrade ättlingarna till dinosaurerna göder vi och beundrar. De små söta och pälsklädda däggdjuren bryter vi nacken av med hjälp av ett otal fula knep och djävulska fällor.

 En rad ur barnbarnets julvisor ekar i bakhuvudet.

 "När nätterna blir långa, och kölden sätter in
tar mamma mus och samlar hela barnaskaran sin
Visar sen på fällan
'Akta er för den, så får vi alla sammans fira jul igen'
//Hejsan, hoppsan fallerallera
när julen kommer ska varenda unge vara glá.”

 Man skall ha ett hjärta kolfiber för att inte beröras av sådana rader.

Är de verkligen så skadliga de där mössen? ”De förstör och sprider sjukdomar” fick man lära sig i skolan. Men är det inte råttor som är de verkliga bovarna? Och förresten så kan även de där fåglar sprida smitta. (Tvätta alltid händerna efter att du hanterat fågelmataren! ) Har vi inte för länge sedan omvärderat det där med ”skadedjur” och ”nyttiga djur”?
Sedan kommer jag att tänka på barnböckernas Bill (Willy på originalspråket). I ett av sina oefterhärmliga äventyr surnar han till på ”Småfåglarnas vänner” och beslutar sig för att istället ta hand om just traktens gnagare. Det är en högst tankeväckande berättelse med ett slut som bara Richmal Crompton kunde skriva ihop. Vet inte om Bill-böckerna ingår i dagens barnbokskanon, men just därför vill jag varmt rekommendera dem!
Nå, här finns inte tid att stå och filosofera. ”Något” har gnagt på potatisen ute i kallförrådet hemma.  Åtgärder måste vidtagas.
I vart fall enligt hustrun. Lätt för henne att säga, det är inte hon som skall tömma fällorna.
Hur lät texten i den där visan nu igen?
Och gamla Mormor Mus hon har också kommit ner,
och hennes gungstol gungar takt, när som hon dansen ser.
D´är ingen riktig gungstol, för som ni alla vet,
Så sitter hon och gungar på en stor potät. 

( Mössens Julafton är skriven av Alf Pröysen, med svensk text av Ulf Peder Olrog)

 
 
 
 
 
 
 

SVT På Spåret?

"På Spåret" har gjort en pudel,läser jag. För att man har haft fel i facit och förväxlat Iran och Irak. Och gjort ett aprilskämt till sanning. Pudelklippning har inte varit en OS-gren, trots allt.

Jag kan tillägga att Woody Guthrie inte heller dog i legionärssjukan som domaren påstod i gårdagens sändning utan av Huntingtons sjukdom, men vem bryr sig i det postmoderna samhället?

Om du påstår att Oslo ligger i Danmark och jag påstår att Oslo ligger Norge så ligger väl sanningen någonstans mitt emellan? Det vill säga i Göteborg?

Var och en har väl rätt till sin Åsikt?

 

Så är SVT:s På Spåret då något att reta upp sig på? Kanske inte. Det skall vara ett underhållningsprogram och i tider när SVT låter människor gifta sig på skoj och lägger stora delar av våra licenspengar på ett kommersiellt jippo som att tävla med schlagers så…

Kalla mig Ove, men jag vill ändå fortfarande tro att avsikten med public service inte bara är att undanhålla fakta, utan också att folkbilda och lägga grunden för informerade demokratiska beslut. Och i det perspektivet hör På Spåret till det mest populära som SVT förfogar över idag.

Därför är det tråkigt att hela satsningen allt mera förvandlats till en lekstuga för den ironiska generationen.

I den gamla tappningen med Oldsberg och Hellberg fick sportnördarna i vart fall lite valuta för licensen och där klipptes inga pudlar. Vitsarna var trogna programmets ursprung och roliga, Idén till På Spåret kommer ifrån Göteborg, men i dag verkar det bara vara produktionen som äger rum där.

 Programledare och tävlande kommer ifrån en snäv umgängeskrets i Stockholm och det innebär att den ”breda” underhållningen i själva verket blir ytterst smal. 

Definitionen av allmänbildning reduceras till namn inom film, popmusik och kändisliv. Och avgränsas av den tid som ledarduon tycker är intressant. Medverkande artister tycks väljas efter samma kriterier. ”Vem är det?” måste vara en lika vanlig fråga när kvällens artist presenteras som under det kändisfixerade tävlingsmomentet med samma namn.

För i sin eviga jakt på den unga publiken offrar som vanligt SVT alla de som lydigt betalar för deras verksamhet. De där åldringarna kan väl titta på Öppet Arkiv?

 

Mera allvarligt är ändå den bild av ”allmänbildning” som detta populära public service program skapar. För sällan har väl motsättningen mellan ”de två kulterna” varit så tydlig som här. Gamle CP Snow måste skratta, eller gråta, i sin himmel när han ser att hans föredrag från 1959 om motsättningen mellan ” art och science” fortfarande är så aktuellt. I På Spåret är kunskaper om naturvetenskap är nördig, ’ ja det är tydligen någon skillnad mellan ormar och ödlor’ jag har aldrig förstå det’ som Domaren uttryckte saken häromsistens.

Vem som spelade i vilket band och vem som först hade en hit med en låt är däremot VIKTIGT!

Frågornas karaktär styr också vilka som kan delta och tvärtom. Deltagarna väljs för att de är kända, inte för att de kan något. ”Förr blev man känd för att man hade gjort något, nu är man känd för att man är någon”. ( Att man sedan får med en och annan bildad person är mera undantagen som bekräftar regeln.) När sedan själva grundbulten i resandet, den geografiska kunskapen, börjar hamna i skuggan av allt flera interna skämt och kamratligt ryggdunkande, tävlande och icke-tävlande Tv-kändisar emellan, är urspårningen nära.

 

 Problemet med På Spåret är inte deras slamkrypare, sådan hade även det gamla Kvitt eller Dubbelt, utan vad redaktionen och därmed SVT anser vara allmänbildning år 2016.

 

Det är å andra sidan stort problem! För att citera den amerikanske astronomen och folkbildaren Carl Sagan:

 

” Vi lever i ett samhälle absolut beroende av vetenskap och teknologi och ändå så har vi finurligt ordnat det så att nästan ingen förstår vetenskap teknologi. Det är ett recept för en katastrof.

Om inte SVT har ett speciellt ansvar här så kan jag inte se varför vi medborgare skall ta ansvar för att bekosta företagets omfattande verksamhet.

 

 

 

Framtiden är osäker...

”Det är svårt att spå, särskilt om framtiden” är ett citat som ofta tillskrivs den amerikanske basebollstjärnan Yogi Berra. En legend som avled under året.

 

De högst tänkvärda orden har stor aktualitet, både inom politik och vetenskap.

 

Årets politiska saltomortaler får någon annan kommentera. Låt mig bara konstatera att det som var otänkbart den ena månaden, plötsligt blev obligatoriskt bara några veckor senare.

 

Vetenskapen kan tyckas stå för något mera robust och pålitligt. Det är både sant och inte ens sannolikt på en gång.

 

För allt vårt kunnande, och det är verkligen imponerande och expanderande, bygger på antaganden, förankrade i bevis. Vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta är något helt annat än att ”tro” eller ”tycka”, men det skall inte förväxlas med ”den eviga sanningen.”

 

Under året kom en rätt förödande undersökning om psykologiska försök. Resultaten visade sig helt enkelt svåra att upprepa. Inte så bra. Försök skall gå att upprepa för att resultaten av dem skall bli trovärdiga.

 

När det gäller just ”försök med människor” skall man inte heller glömma att en stor del av dem är utförda med, eller på, amerikanska collegestudenter. Knappast en representativ befolkningsgrupp sett i ett större perspektiv.

 

Invändningen gäller i högsta grad även sådana trender som antalet krig i världen. Den lovande trend som länge uppmätts av Freds- och konfliktforskare bröts i år. Våldet i världen ökade under 2015. Låt oss hoppas att det var tillfälligt, men ingen vet.

 

 

Naturvetenskaperna har byggt sitt system med bland annat experiment och peer review som för det mesta fungerar. Men stora komplexa system som den mänskliga biologin eller jordens klimat är svåra att begripa och beräkna. Det är därför medicinen fortfarande ofta  lutar sig mot beprövad erfarenhet ¨.

 

Dessa filosofiska tankar så här på nyårsaftonen är inte så perifera som man kan förledas att tro. De har stor betydelse när vi planerar samhället och när vi som sagt förutsäger klimat.

 

Därför ryser det lite i mig när jag hör tvärsäkra profeter gång på gång svänga sig med uttryck som ”alla vetenskapsmän är idag eniga om” eller ” vetenskapen är idag säker på”.

 

Och även om en gammal vetenskapsjournalist borde krypa ur skinnet av glädje när storheter som Peter Wolodarski eller Bibbi Röödö  (SR) förklara att ”fakta är inne”, så blir jag lite bekymrad.

 

För vilka fakta tänker de på? De som passar den allmänna uppfattningen eller de som går emot den?

 

Dessutom är jag nära att muttra, fakta har alltid varit ”inne”. Hos läsare och hos lyssnare. Om man besvärade sig att göra riktiga publikmätningar så vet man det. ( Jag kan vid behov visa på ett antal undersökningar för att bevisa det!)

 

Problemet har istället varit att de som bestämmer i media inte förstått eller ”gillat” dem.

 

Så blir det som det blir.

 

Slutligen, vår största fiende i dagens svenska samhälle är den sviktande tilltron och en bristande tro på framtiden. Därför önskar jag er alla ett överraskande gott nytt 2016.

 

Det kan gå bra, också

 

Eller för att åter citera Yogi Berra  It Ain't Over Till It's Over"

 

Modigt och rätt!

GMO? I förra veckan tog Jordbruksverket ett djärvt beslut. Ett, enligt min mening, helt korrekt beslut men i vilket fall djärvt. Man godkände en ny sorts genteknik

( CRISPR/case9 ) som gör det möjligt att redigera ibland livets bokstäver i våra celler.

Det är en metod som delvis tagits fram i Umeå och som borde får Nobelpriset, förr eller senare.

Med en slags sax som forskarna hittade i bakterier kan man klippa och klistra i en organism genuppsättning. Man behöver alltså inte som tidigare föra in en främmande gen i exempelvis en växt, det räcker med de arvsanlag som redan finns där!

Tekniken används sedan en tid på laboratorier världen runt och entusiasmen är stor.

Men här i Europa har vi fastnat i en märklig disskussion om genmodifiering, eller GMO. Förkortningen GMO har sedan länge blivit ett fult ord, en symbol för något farligt och ett rött skynke för vissa miljöorganisationer.

Så, är detta GMO?

Nej, säger Jordbruksverket. Detta är inte GMO.

I vanliga fall hade nog detta beslut dykt upp nyhetsflödet, men de senaste veckorna har varit exeptionella så till och med jag kan förstå att den drunknat i dramatiken.

Vetenskapsradion tog upp den i sina nyhetssändingar i torsdags och nu har vetenskapsjournalisten Peter Sylwan skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet. Så nu är nog anden ur flaskan.

Personligen är jag lite luttrad och ser inte fram emot den debatt som nu säkert kommer att bryta ut kring

Av någon anledning kommer jag att änka på vad en informationschef på ett statligt verk sa till mig för trettio år sedan när jag intervjuade honom om en av dåtidens miljöskandaler,

Efter att ha varit räven i medias drev ett bra tag suckade han och sa: Jag har kommit fram till att om man skall informera så skall man göra det i tysthet.

Så kan vi förstå inte ha det i ett öppet samhälle. Låt oss nu bara hoppas att det här blir till ett samtal och inte till en ny screamout.

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se