Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Om olika priser

Veckan som gick bjöd på snö och Nobelpristagare i Uppsala.

De senare kommer traditionellt till lärdomsstaden och håller föreläsningar. Numera är dessa – klokt nog- förlagda till aulan. Efter att ha ägnat ett yrkesliv åt att förenkla och förklara ofta komplicerad forskning är man tacksam över föreläsare som professor Frances Arnold som vet hur man populariserar utan att hamna fel. Ändå fastnade jag lite för Sir Gregory Winters framförande. Det som slog mig var hur många steg som han och hans forskargrupp fått ta innan de hittade rätt. Deras arbete säger mycket om vad som ligger bakom framgångsrik forskning. Goda idéer förstås, men också mycket envishet och lite tur.

(Årets föreläsningar finns i likhet med föregående års på Medfarms hemsida.)

 

Efter framträdandena bjuds på lunch i slottet. Och tillfälle att prata med både kända Uppsalaprofiler och de Nobelutvalda. I år hamnade jag exempelvis vid sidan Mate Erdelyi, professor i kemi på BMC som var där tillsammans med årets mottagare av Kemisamfundets pris, Sofia Lindblad.

Titeln på Sofia Lindblads arbete är "Asymmetric [N-X-N]+ Halogen Bonds in Solution" och det är publicerat i en tidskrift som heter The Journal of American Chemical Society.

Ordet ”kemi” har nästan fått en ful klang i dagens debatt. Att säga att något är ”kemiskt” är knappast något beröm.

 Få missuppfattningar är så farliga. För utan kemi kan vi varken spåra eventuella miljöstörningar, än mindre åtgärda dem. Vi kan inte heller analysera sjukdomar eller bota dem. Livet är kemiskt!

Myten om den farliga kemin har lett till att få söker sig till de olika utbildningarna i kemi samt att det fattas bra lärare i ämnet, lärare som kan inspirera studenter som kan bli forskare och hjälpa oss just förbättra både vår livsmiljö och vår hälsa!

Därför är det just personer som Sofia Lindblad som bör få pris och uppmärksammas! En sådan student är värd mer än hundra popstjärnor, programledare och influensers tillsammans!

Ändå letar man förgäves efter intervjuer med dem i media.

På tal om media så stötte jag också ihop med Åke Spross, UNT:s mångårige vetenskapsreporter.

Han berättade att även han nu snart går i pension. Även han hör till dem som verkligen gjort en bestående insats för att vetenskap och beprövad erfarenhet skall få en röst, framför vidskeplighet och mytbildning.

Han är förvisso hedersdoktor i medicin på Skandinaviens äldsta universitet, men jag är övertygad om att om han varit verksam på någon av Stockholmstidningarna så hade hans prissamling varit betydligt större. Åke Spross har i många år tillhört landets bästa medicinjournalister!

Fast jag undrar just om UNT uppmärksammat Sofia Lindblad?

Och på tal om värderingar så hamnade jag vid det efterföljande kaffet i den tydligen helt oundvikliga diskussionen om den akademi som räknas. Och om Klänningen. Någon påpekade klokt att det är pristagarna och deras gärning som bör få uppmärksamheten, inte slöseri med tyg och smak. Nog om detta.

En tradition som jag värderat högt är framträdandet av den suveräna kören Allmänna sången under lunchen. När de framför ”Jul, jul strålande jul” får jag tårar i ögonen. Då hamnar i vart fall min biokemi i något som i brist på annat får kallas julstämning.

(Minns för övrigt när en pristagare från USA för några år sedan vill ta med sig kören hem!)

Sedan blev mitt humör inte sämre när jag slog på mobilen och nåddes av den här nyheten…

Fåglar för folket

Bättre en fågel i datorn än tio i skogen. Eller hur man nu skall omformulera det gamla ordspråket. För just nu pågår “Vinterfåglar inpå knuten” och svenska folket räknar besökare vid sina fågelbord som aldrig förr. Projektet är en del av det globala ”Great Backyard Bird Count”, världens största fågelräkning som startade i USA och Kanada.

 Och alltihop är i sin tur är ett exempel på hur vanliga medborgare kan engagerar sig i forskning, ”public science” som vi det svengelska ordet lyder.

( En annan variant av samma ide är de så kallade massexperimenten där skolelever över hela landet utför samma experiment och sedan jämför sina resultat. Förra året grävde man exempelvis ned en tepåse för att se hur den bröts ned. )

 Fördelarna med publik vetenskap är lätta att inse, utan större kostnad får man in tusentals observationer istället för en. Och räkningen därtill upprepas dessutom år efter år får man med tiden en riktigt bra uppfattning om hur olika fågelbestånd utvecklas. Trender som sedan kan tolkas av olika experter.

Ibland kan en snabb nedgång bero på att arten misslyckats med häckningen, ibland kan den vara resultatet av en utbredd sjukdom. Och man har som bekant även uppdagat miljögifter genom att fågelsången tystnat.

 Men hur är det med kvalitén på de data man får in, kan man lita på folk?

Frågan är ställd med självinsikt för visst är det irriterande att de dussin Koltrastar som under hela vintern ockuperat vårt fågelbord plötsligt är som bortblåsta när de skall räknas in?

Är detta verkligen representativt? Och visst är det tråkigt att inte ha enda ovanlig art att rapportera in, när grannens kan berätta om både örnar och ugglor?

(Om jag minns rätt så har till och med tecknarpartiet Berglins gjort en serie på det temat. )

Så för några sekunder kan frestelsen till forskningsfusk flyga förbi, men låt oss hoppas att den inte landar.  För fågelräkningen (i vart fall inte den här) är ingen tävling, det är ett sätt att försöka uppskatta antalet individer av olika fågelarter där och då. Och om tillräckligt många skickar in sina iakttagelser så jämnar slumpen så att säga ut sig.

 Grannens ”örnar” kommer då också att karakteriseras som ”uteliggare”, vilket på statistikspråk betyder data som kraftigt avviker ifrån det vanliga och som inte tas riktigt på allvar.

En annan effekt av ”Vinterfåglar inpå knuten” är förstås att många medborgare verkligen försöker se efter vilka fåglar det är som flyger omkring utanför fönstret. Ganska snart upptäcker man då att det minsann inte bara är Talgoxar som flaxar förbi. Sanningen att säga så räknade vi bara in ett enda par av de här mesarna i år!

 Har du inte tittat ut genom fönstret ännu så är det inte försent än! Vinterfåglar inpå knuten pågår till och med måndagen den 1 februari.

 Om någon vecka för vi veta om Talgoxen trots allt fortfarande är den vanligaste matgästen vi svenska fågelbord som den var 2014 och 2015.

 1. Talgoxe (1) 157 484 st –2% jämfört med 2013
2. Pilfink (2) 140 062 +12%
3. Blåmes (3) 102 980 –6%
4. Gulsparv (4) 73 212 +4%
5. Domherre (5) 71 621 +13%
6. Koltrast (7) 53 383 +19%
7. Grönfink (6) 44 646 –3%
8. Skata (8) 41 194 +7%
9. Kaja (9) 30 098 +12%

 

Patienter pengar och politik

Sluta klaga på Akademiska Sjukhuset! Ungefär så löd ett av mina nyårslöften. Orsakerna till denna föresats var flera. Ett, ingen bryr sig om klagomålen. Två, de drabbar bara enskilda personer och kan sällan generaliseras till allmänna åtgärder - om någon nu skulle bry sig. Tre, det känns fel att sparka på någon som redan ligger ned.

Ändå är läget sådant att en viss kritik är svår at undvika. Låt mig därför kort återvända till en fråga jag redan tagit upp ett antal gånger i denna spalt, egenvård via IT. I många år har credot på stämmor och mässor varit det måste satsat mycket mera på förebyggande sjukvård. Att lägga in människor på sjukhus är kostsamt och dessutom ingen sinekur för de inlagda. Hoppfulla strateger har därför sett stora möjligheter att spara pengar om patienterna ”sköter sig själva”, hjälpta inte minst av en rad nya sensorer som skickar data till sjukvården utan att bäraren behöver ligga i en säng på sjukhuset. På senare år har också antalet sensorer och ” appar” ökat. Utsikterna för en modern effektiv vård har blivit ljusare. Om inte om vore.

För tyvärr verkar vi inte längre ha råd att ge medborgarna i landet den bästa vården. Alla våra skattepengar verkar inte räckta till för att ta steget in i framtiden. Varför?

Snart sagt varje dag berättas upprörande historier om sjuka människor som tvingas vända hem ifrån Akuten. Eller om sjuka människor som kastas ut ifrån vårdavdelningar, ty det fanns inte plats för dem.

Engagerade människor inom vården bränner ut sig och kompetenta sjuksystrar tar jobb i Norge, eller sjukskriver sig.

Vården som borde vara varje civilisations stolthet verkar komma långt ned ibland våra prioriteringar just nu. När härde du senast om "nya miljarder" till sjukvården?

 

I det konkreta fall som jag följt handlar det om kontinuerliga blodsockermätare för diabetiker. De här små mätarna betecknas av experter inom området som helt revolutionerande. Efterfrågan på dem var så stor att lagret tog slut innan Uppsala landsting hann fatta vad som hände.

Detta ledde till ytterligare ett fall där vården varierar beroende på var i landet du bor. I Skåne och i Västergötland fick patenerna mätare. Här och på flera andra håll blev man utan. Det var inte ens möjligt att själv köpa en mätare om man hade råd med en sådan!

 Upprörda föräldrar till barn med diabetes skrev protestbrev och debattartiklar. Anledningen är lika grym som enkel. Diabetes är en livslång och dödlig sjukdom som hela tiden kräver att du kontrollerar den. Skadorna av diabetes leder till mycket lidande och kostar mycket pengar.

Jag skrev om detta några gånger här i UNT. I det svar jag så småningom fick ifrån Landstinget hette det att man skulle utreda saken vidare, men att man nog ändå lutade åt att ge länets patienter samma vård som andra i riket. Så där runt jul, kanske.

 

Men nu befinner vi oss i slutet av januari 2016. De senaste beskeden ifrån det stora sjukhuset är att det nu, tyvärr, råder sparbeting.

De sjuka har kostat för mycket. Igen. Så framtiden får vänta.

 

 En sak har dock förändrats sedan dödläget under hösten. Efter att de framåt landstingen köpt mätare till alla sina patienter så tog lagret helt enkelt slut.

Så är det inte nu längre. Från och med i veckan kan vem som helts köpa en egen mätare. Ett startpaket för en månad kostar 2 300 kronor. Till detta kommer sedan en utgift på 1200 kronor för varje månad man vill hålla koll på sin sjukdom. Det kostar att vara sjuk.

 

Därmed öppnas ytterligare en möjlighet att köpa sig en bättre vård, även i Sverige. En valmöjlighet som snarare är regel än undantag i många andra länder. Men unikt för Sverige är att vi först skall betala en dyr landstingsskatt och sedan tvingas betala en gång till för att få den bästa vården.

 

För exempel med ABBOTS mätare Librefree är tyvärr bara ett i raden av allt flera fall där olika landsting gör bedömningen att en behandlingen är ”för dyr”. Ett annat exempel är den botande kuren mot hepatit C.

 

Jag är säker en naiv produkt av det gamla folkhemmet men jag har uppskattat modell med den solidariska svenska sjukvården. Den har vart fall inte förstärkt orättvisan mellan att vara frisk och rik, mot att vara sjuk och fattig.

Men sanningen är nog tyvärr ” den svensk modellen” på att vittra sönder.

På område efter område har vi inte längre råd att ge den bästa vården. Vårdgivarna måste prioritera hårdare och hårdare.

Ibland läser man i debatten att ”man inte skall ställa olika intressen emot varandra”. Det är vackra ord.  I praktiken väger vi hela tiden olika behov emot varandra. Det är sträng taget det vi kalla politik.

Att sedan en stor del av skattebetalarna inte förstå att så är fallet är en helt annan sak.

Om man i demokratisk anda verkligen skulle fråga oss så tror jag att svaret skulle bli tydligt, en fungerande sjukvård av yppersta klass kommer högts upp på medborgarnas lista över vad som får kosta pengar.

Därför kan man bara hoppas att tjänstemän och politiker tar lite hänsyn till vad de som betalar kalaset tycker. För om du tycker att sjukvård är dyrt, prova motsatsen.

 

Varför?

 

Hur vi lämnade Afrika och hamnade i snöslasket, är,  titeln på föredrag som jag hoppas kunna hålla den 15 februari. För inte minst nu när temperaturen kryper så här onödigt lågt ned på skalan undrar jag över våra förfäders vishet. Varför inte stanna där klimatet var behagligt? Varför tvunget stressa iväg efter de där vildrenarna där uppe vid iskanten?

( Och varför när man emmigrerade till det nya landet i väst, bosätta sig i Minnesota?!. Varför inte Florida? Eller Kalifornien?)

Nu vet jag att många gärna berättar att " de älskar vintern". Kul för dem! Men charterresorna talar ett annat språk.

Skämt åsido så är mänkslighetens drift att utforska och ständigt söka sig till "något bättre" en högst fascinerande egenskap.

Inte minst har de senaste deceniernas DNA fynd avslöjat hur och när vi letat efter nya hem.

En  historia långt längre än den i historieböckerna som jag, efter förmåga, skall försöka återge som led i en av alla dessa kurser som Uppsala Senioruniversistet anordnar under våren.

"På spaning efter ett bättre liv, flykt, migration och folkvandring genom tiderna"är den kompletta titeln på kursen som består av sammanlagt sex olika föreläsningar.

Om forskningen sedan någonsin kan ge hela svaret på frågan VARFÖR vi hela tiden sökt oss vidare är jag mera osäker på. Eller om det verkligen blir snöslask i mitten av februari?

En sak är dock säker, i dag klockan tio öppnar Senioruniversitet sina elektroniska portar för anmälningar till den här och en rad andra spännande kurser.

 

Om människor och möss

De låg där bredvid varandra, fågelfröna och musfällorna. Sida vid sida i ett av dessa stora förråd av korrugerad plåt som vi lärt oss kalla ”affär”.

Och plötsligt inser jag ännu en gång hur olika vi behandlar varelser i vår närhet. De befjädrade ättlingarna till dinosaurerna göder vi och beundrar. De små söta och pälsklädda däggdjuren bryter vi nacken av med hjälp av ett otal fula knep och djävulska fällor.

 En rad ur barnbarnets julvisor ekar i bakhuvudet.

 "När nätterna blir långa, och kölden sätter in
tar mamma mus och samlar hela barnaskaran sin
Visar sen på fällan
'Akta er för den, så får vi alla sammans fira jul igen'
//Hejsan, hoppsan fallerallera
när julen kommer ska varenda unge vara glá.”

 Man skall ha ett hjärta kolfiber för att inte beröras av sådana rader.

Är de verkligen så skadliga de där mössen? ”De förstör och sprider sjukdomar” fick man lära sig i skolan. Men är det inte råttor som är de verkliga bovarna? Och förresten så kan även de där fåglar sprida smitta. (Tvätta alltid händerna efter att du hanterat fågelmataren! ) Har vi inte för länge sedan omvärderat det där med ”skadedjur” och ”nyttiga djur”?
Sedan kommer jag att tänka på barnböckernas Bill (Willy på originalspråket). I ett av sina oefterhärmliga äventyr surnar han till på ”Småfåglarnas vänner” och beslutar sig för att istället ta hand om just traktens gnagare. Det är en högst tankeväckande berättelse med ett slut som bara Richmal Crompton kunde skriva ihop. Vet inte om Bill-böckerna ingår i dagens barnbokskanon, men just därför vill jag varmt rekommendera dem!
Nå, här finns inte tid att stå och filosofera. ”Något” har gnagt på potatisen ute i kallförrådet hemma.  Åtgärder måste vidtagas.
I vart fall enligt hustrun. Lätt för henne att säga, det är inte hon som skall tömma fällorna.
Hur lät texten i den där visan nu igen?
Och gamla Mormor Mus hon har också kommit ner,
och hennes gungstol gungar takt, när som hon dansen ser.
D´är ingen riktig gungstol, för som ni alla vet,
Så sitter hon och gungar på en stor potät. 

( Mössens Julafton är skriven av Alf Pröysen, med svensk text av Ulf Peder Olrog)

 
 
 
 
 
 
 

SVT På Spåret?

"På Spåret" har gjort en pudel,läser jag. För att man har haft fel i facit och förväxlat Iran och Irak. Och gjort ett aprilskämt till sanning. Pudelklippning har inte varit en OS-gren, trots allt.

Jag kan tillägga att Woody Guthrie inte heller dog i legionärssjukan som domaren påstod i gårdagens sändning utan av Huntingtons sjukdom, men vem bryr sig i det postmoderna samhället?

Om du påstår att Oslo ligger i Danmark och jag påstår att Oslo ligger Norge så ligger väl sanningen någonstans mitt emellan? Det vill säga i Göteborg?

Var och en har väl rätt till sin Åsikt?

 

Så är SVT:s På Spåret då något att reta upp sig på? Kanske inte. Det skall vara ett underhållningsprogram och i tider när SVT låter människor gifta sig på skoj och lägger stora delar av våra licenspengar på ett kommersiellt jippo som att tävla med schlagers så…

Kalla mig Ove, men jag vill ändå fortfarande tro att avsikten med public service inte bara är att undanhålla fakta, utan också att folkbilda och lägga grunden för informerade demokratiska beslut. Och i det perspektivet hör På Spåret till det mest populära som SVT förfogar över idag.

Därför är det tråkigt att hela satsningen allt mera förvandlats till en lekstuga för den ironiska generationen.

I den gamla tappningen med Oldsberg och Hellberg fick sportnördarna i vart fall lite valuta för licensen och där klipptes inga pudlar. Vitsarna var trogna programmets ursprung och roliga, Idén till På Spåret kommer ifrån Göteborg, men i dag verkar det bara vara produktionen som äger rum där.

 Programledare och tävlande kommer ifrån en snäv umgängeskrets i Stockholm och det innebär att den ”breda” underhållningen i själva verket blir ytterst smal. 

Definitionen av allmänbildning reduceras till namn inom film, popmusik och kändisliv. Och avgränsas av den tid som ledarduon tycker är intressant. Medverkande artister tycks väljas efter samma kriterier. ”Vem är det?” måste vara en lika vanlig fråga när kvällens artist presenteras som under det kändisfixerade tävlingsmomentet med samma namn.

För i sin eviga jakt på den unga publiken offrar som vanligt SVT alla de som lydigt betalar för deras verksamhet. De där åldringarna kan väl titta på Öppet Arkiv?

 

Mera allvarligt är ändå den bild av ”allmänbildning” som detta populära public service program skapar. För sällan har väl motsättningen mellan ”de två kulterna” varit så tydlig som här. Gamle CP Snow måste skratta, eller gråta, i sin himmel när han ser att hans föredrag från 1959 om motsättningen mellan ” art och science” fortfarande är så aktuellt. I På Spåret är kunskaper om naturvetenskap är nördig, ’ ja det är tydligen någon skillnad mellan ormar och ödlor’ jag har aldrig förstå det’ som Domaren uttryckte saken häromsistens.

Vem som spelade i vilket band och vem som först hade en hit med en låt är däremot VIKTIGT!

Frågornas karaktär styr också vilka som kan delta och tvärtom. Deltagarna väljs för att de är kända, inte för att de kan något. ”Förr blev man känd för att man hade gjort något, nu är man känd för att man är någon”. ( Att man sedan får med en och annan bildad person är mera undantagen som bekräftar regeln.) När sedan själva grundbulten i resandet, den geografiska kunskapen, börjar hamna i skuggan av allt flera interna skämt och kamratligt ryggdunkande, tävlande och icke-tävlande Tv-kändisar emellan, är urspårningen nära.

 

 Problemet med På Spåret är inte deras slamkrypare, sådan hade även det gamla Kvitt eller Dubbelt, utan vad redaktionen och därmed SVT anser vara allmänbildning år 2016.

 

Det är å andra sidan stort problem! För att citera den amerikanske astronomen och folkbildaren Carl Sagan:

 

” Vi lever i ett samhälle absolut beroende av vetenskap och teknologi och ändå så har vi finurligt ordnat det så att nästan ingen förstår vetenskap teknologi. Det är ett recept för en katastrof.

Om inte SVT har ett speciellt ansvar här så kan jag inte se varför vi medborgare skall ta ansvar för att bekosta företagets omfattande verksamhet.

 

 

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se