Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

En dag i parken

OK, på mångas begäran skriver jag några rader till om hundar.

Men man är väl ändå inte bara till för att klaga” som Olle Adolphson sjöng, eller snarare hans figur Gustav Lindström sa på tal om den så kallade stadsplaneringen i dåtidens Stockholm.  ( Googla, vet jag!)

På tal om stadsplanering, så skall jag ta tillfället i akt att berömma Uppsala Kommun. För tillsammans med överraskande människor bevistade jag idag invigningen av den nya Skivlingsparken.

Här finns nya redskap för lek och träning (samma sak) för både gammal och ung.

Men det saknas en liten detalj i den fina parken. För den mest frekventa besökaren i Skivlingsparken är en hundägare. Tro mig, jag har bott i området i fyrtio år.

Inte vet jag varför hundpromenad räknas som motion, eller hundar inte finns med i några planer men det är hög tid att ompröva den fördomen nu. Vi hundvänner kräver inte så mycket, flera rejäla kärl att slänga de svarta hundpåsarna  i, möjligen.  Och några rastgårdar så att ”dogs can run free”, för att nu citera en annan vispoet.

 

Vid invigningen träffar jag Stadsträdgårdsmästare Ingemar Karlsson och "hans chef" som jag tyvärr inte uppfattar namnet på. Vi pratar lite om de osynliga vovvarna, mellan raderna förstår jag att man är lite bekymrad över att hundägarna inte skall "hjälpa till" med de anläggningar man skapar. Mitt förslag är att man ger civilsamhället en chans först. Just nu verkar inte frågan vara direkt prioriterad  för när man söker på ordet "hund" på hemsidan får man följande svar.

Och det verkar inte så lovande. Uppsala skulle istället kunna bli en stad för hundar, också? Med en ny slogan: ”Uppsala välkomnar människans bästa vän”?

Vi har ju redan landets enda veterinärutbildning och ett nytt modernt Djursjukhus.

Kom igen Kommunen!

Den enögde August

Karin Bojs bok ”Min Europeiska Familj “vann Augustpriset för ”fackböcker.Ett stort grattis till Karin!

Hon har skrivit en tjock bok om allas Européers gemensamma historia, långt innan det skrivna ordet fanns. Med hjälp av de senaste paleontologiska fynden och via den berättelse vi alla bär med oss, i våra DNA strängar.

Vår vandirng  efter det att vi lämnade Afrika är dramatisk och som en recensent av boken konstaterade "ingen thebjudning".

”Min europeiska familj” innehåller dessutom en imponerande referenslista, precis som en bra fackbok skall göra.

Så i år har en fackbok fått priset i klassen med samma namn.

Men när det gäller mediavärldens enögdhet i sådana här sammanhang har den numera blivit så grav att den måste betecknas som en svår yrkessjukdom.

För under de dryga två minuter som Augustpriset får i kvällens Rapport ägnas alltihop åt – skönlitteraturen. Vi får i direktsändning se författaren Jonas Hassen Khemiri svara på samma frågor som alla andra journalister redan ställt, eller kommer att ställa: Hur känns det? Varför skrev du boken?

I Rapports variant av denna mallade intervju konstaterar man därtill att författaren redan är ”väl synlig”.

Och på samma vis rullar det på i cyklopernas press.

Som om de andra två pristagarna bara var någon slags biroller.

För det är ju så att Augustpriset utdelas i tre klasser, fackböcker, barnböcker och skönlitteratur. ( Kompletterat till med ett ”Lill-August pris.)

Men om vinnarna i de två andra klasserna får vi alltså knappt veta någonting. De två kvinnorna, Jessica Schiefauer (pristagare i klassen Barn- och Ungdomsböcker) och Karin Bojs presenteras bara helt kort från studion med hjälp av ett fotografi. För säkerhets skull introduceras de från höger till vänster…

En tanke hade annars kunnat vara att just eftersom författaren Jonas Hassen Khemiri  är så välkänd så kunde man istället ägnat en minut åt boken som berättar om alla Européers gemensamma historia. Och även fått med den lilla hunden.

Speciellt om man nu är ett licensbetalt företag som skall stå på en annan värdegrund än konkurrenterna.

Men icke.

 

Nå, grattis till alla tre! Välförtjänta priser och det är inte ert fel att media vidmakthåller ett gammalt ”klasstänkande” där en sort anses finare än de andra två.

 

 

Världens gång

Världens undergång är titeln på en fransk dokumentärserie som just nu ligger på SVT Play. Se den! Den handlar om andra världskriget men känns, tyvärr, alldeles för aktuell. Inte minst de avsnitt som handlar om Hitler och Stalin.

För fanatism, total hänsynslöshet mot civila och dödskulter är inget nytt.  Det behöver man bara se några minuter av det ofta unika dokumentärmaterialet för att inse.

Serien ”Världens undergång” ger också ett franskt perspektiv på nutidshistorien, vilket känns extra angeläget i dessa dagar.

Jag lämnar till er att dra era egna slutsatser av filmerna, men en fråga som jag inte kan låta bli att ställa är hur man  ta emot en Leninorder i dagens Sverige?

 Samma utmärkta skildrar även första världskrigets totala vansinne och fanatism. Du hittar dem på SVT Play!

Gud bevare oss för fundamentalister!

 

 

 

Ett liv efter jul?

"Att ha diabetes typ 1 är ingen barnlek. Det är en sjukdom som du lever med, och behandlar, dygnets alla timmar, årets alla dagar oavsett om det är vardag, julafton eller semester på Mallorca. Att sticka sig tio gånger per dygn för att kolla sitt blodsocker och därtill ta sju insulinsprutor dagligen är helt normalt."

Nej, det är inte jag som skriver det utan de sju som underteckanat en debattartikel i lördagnes Svenska Dagbladet med titeln "Underlätta livet för diabetiker".

En av deras förhoppningar är att alla patienter i landet med diabetes typ 1 skall få de tekniska hjälpmedel som nu finns tillgängliga. Riktigt dit har Uppsala Landsting inte kommit ännu. Här lyser exempelvis de moderna blodsockermäatarna jag skrivit om ett par gånger tidigare här med sin frånvaro. Men sjukdomen tar som sagt ingen semester.

"Någon gång efter jul" var det jag hörde senast. Den som lever får se.

 

 

Märk inte ord!

Tack bästa läsarkrets för en ovanlig mängd av reaktioner på min lilla drapa om hunden i samhället. Av erfarenhet vet jag att den känsloladdade debatten kan pågå mycket längre än det värsta hundslagsmål. Så ursäkta mig så mycket, men just nu orkar jag inte skälla vidare. Eller ta stållning för eller emot.

Orsaken? Öppna en dagstidning eller slå på en radio så tror jag att du förstår. För jag, och många med mig, känner som en skakning som ruskar om hela samhällsbygget just nu. Hatbrott och mordbränder.  En otäck föraning orsakad av ett allt hårdare debattklimat, smutskastning och strider mellan vi och dom. En befolkning där den ena halvan inte förstår sig på den andra. Ett grälsjukt land. Där staten inte mäktar att väkta eller upprätthålla våldsmonpolet.

Samtidigt pågår en fjantdebatt i media. Där letar man otilllåtna ord med samma heta frenesi som i Farnheit 451 eller tävlar om att uppfinna nya ord som Orwells värld.

"Märk inte ord" sa alltid min gamla mor när henns stora släkt började gräla. Det rådet håller bra.

Jag skulle kunna exemplifiera denna sanslösa ordväxling tills era ögon torkade ut av leda, men då riskerar jag att själv dras in i ytterlgare en skenfäktning. På en av sidorna.

Så låt mig istället  citera ur en text som Nathan Shachar skrev i DN i fredags med rubriken Sverige vid vägskälet. 

" En utomstående hade svårt att värja sig mot intrycket att bägge de svenska debattlägren gnuggade händerna över de nya möjligheter som öppnade sig. Detta är det första, typiska tecknet på ett antagonistiskt samhälle: alla händelser, stora och små, blir till bekräftelser för bägge sidors partigängare.

Jag tror de flesta svenskar stretar emot polariseringen. De är rov för bägge impulserna, dels en het vilja att hjälpa, dels en tilltagande oro för de praktiska konsekvenserna. Men som det hela utvecklar sig kommer det att bli allt svårare att inte välja sida. Det börjar se farligt ut. Jag noterade sist i Sverige det jag sett så många gånger på andra håll – hur familjer och vänkretsar har en tyst eller öppen överenskommelse att inte beröra det eldfängda Ämnet då de träffas.

Demokrati är ett system där stridiga intressen och ideologiska motsättningar kan jämkas utan våld. Ju mer hejdlöst parterna svartmålar varandra desto svårare blir det för systemet att leverera politiska lösningar och undvika våld. "

Så långt Shachar.

Eller som fredsmäklaren och diplomaten Jan Eliasson sa när han fick frågan vad han tycker var det viktigaste han lärt sig under alla år i världssamfundet: Demonisera inte fienden!

Nathan Shachan, Jan Eliasson och min mor. Tre personer men samma vädjan om tolerans och ett tillåtande samtal.

Den önskan skulle förresten passa utmärkt också i hundfrågan.  Så här i Allahelgonatider

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se