Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

En dag i parken

OK, på mångas begäran skriver jag några rader till om hundar.

Men man är väl ändå inte bara till för att klaga” som Olle Adolphson sjöng, eller snarare hans figur Gustav Lindström sa på tal om den så kallade stadsplaneringen i dåtidens Stockholm.  ( Googla, vet jag!)

På tal om stadsplanering, så skall jag ta tillfället i akt att berömma Uppsala Kommun. För tillsammans med överraskande människor bevistade jag idag invigningen av den nya Skivlingsparken.

Här finns nya redskap för lek och träning (samma sak) för både gammal och ung.

Men det saknas en liten detalj i den fina parken. För den mest frekventa besökaren i Skivlingsparken är en hundägare. Tro mig, jag har bott i området i fyrtio år.

Inte vet jag varför hundpromenad räknas som motion, eller hundar inte finns med i några planer men det är hög tid att ompröva den fördomen nu. Vi hundvänner kräver inte så mycket, flera rejäla kärl att slänga de svarta hundpåsarna  i, möjligen.  Och några rastgårdar så att ”dogs can run free”, för att nu citera en annan vispoet.

 

Vid invigningen träffar jag Stadsträdgårdsmästare Ingemar Karlsson och "hans chef" som jag tyvärr inte uppfattar namnet på. Vi pratar lite om de osynliga vovvarna, mellan raderna förstår jag att man är lite bekymrad över att hundägarna inte skall "hjälpa till" med de anläggningar man skapar. Mitt förslag är att man ger civilsamhället en chans först. Just nu verkar inte frågan vara direkt prioriterad  för när man söker på ordet "hund" på hemsidan får man följande svar.

Och det verkar inte så lovande. Uppsala skulle istället kunna bli en stad för hundar, också? Med en ny slogan: ”Uppsala välkomnar människans bästa vän”?

Vi har ju redan landets enda veterinärutbildning och ett nytt modernt Djursjukhus.

Kom igen Kommunen!

Hostan ifrån helvetet

I dag är det jämnt en månad sedan jag kände mig lite extra trött. Det var startskottet för en influensa som fortfarande härjar med mig. Eftersom vi just lämnat Vabbruari bakom oss så vet jag att jag på inget sätt är ensam om denna åkomma. Det är bara att ta sig ut i staden, om man orkar, för känna igen den efterhängsna hosta som varit detta virus adelsmärke.

 Vad är det då för virus som härjar med oss? Ja, enligt Folkhälsomyndigheten så är det samma virus som slog till 2009, året då vi slutade mad att ta i hand och ständigt använde handsprit. Och enligt samma källa är det värsta över nu.

Både A varianten av den lilla elaka tingesten som den lite mildare B sorten verkar nu vara på nedgång. Nedgången är för övrigt precis vad man känner sig efter deras visiter.

A(H1N1) lyder den medicinska förkortningen och vi vanliga dödliga kallade det ”svininfluensan”.  Namnet berodde i sin tur på att viruset förmodligen fanns hos grisar men sedan förändrade sig lite (muterade) så att det också kunde angripa oss. Sådana hopp mellan arter leder ofta till allvarliga sjukdomar hos den nya arten och förekommer då och då. HIV, Ebola och spanska sjukan är andra dramatiska exempel på det.

Om man vill vara lite filosofisk så antar jag att viruset inte tjänar på att gå så illa åt den organism som det först använder som värd. Syftet, om man nu kan tala om ett sådant, är ju bara att uppföröka de här bitarna av arvsmassa som utgör ett virus. Inte att ta livet av värden. Men när viruset så plötsligt förändras och angriper en helt ny art tar det inga hänsyn.

Årets variant av influensan verkar, fortfarande enligt Folkhälsan, ha gått lite längre ned i luftvägarna och inte sällan satt sig i lungorna. Efter virusets angrepp har vägen legat öppen för bakterier. Lunginflammation! Ett överskattat nöje, tro mig.

 Ja, alltihop är förstås utan avsikt eller plan, det blir som det blir. Och så ligger man där en månad med hostan ifrån helvetet. En hosta man absolut inte vill demonstrera i en teatersalong, eller på någon offentlig plats överhuvudtaget!

Men trots allt har jag haft tur. Och tillgång till en bra vård.

För vad man kan läsa ut av media så har årets influensa dödat runt 14 personer hittills, över hundra har hamnat i intensivvård. Än kan man bara gissa om orsaken till att årets variant av svininfluensa varit så svår.

Kanske är en förklaring att man inte riktigt tar “en förkylning” riktigt på allvar och kontaktar vården lite för sent?

Överraskande många yngre har drabbats i år och ju yngre man är ju mera odödlig anser man sig vara.

 Botemedlet heter, eller borde heta, vaccination. Men på senare år har det uppstått en skepsis mot denna förebyggande behandling, inte minst efter 2009 års kampanj mot svininfluensan. Tyvärr drabbades drygt 200 personer av narkolepsi som en biverkan av just det vaccinet. Ett allvarligt misslyckande. Få saker är lika svåra att reda ut som bedömning av risker.

Till det kommer en rätt upprörande förtalskampanj mot vaccinationer överhuvudtaget.

Resultatet blir förstås att färre tar den där sprutan innan viruset kommit hit. Antalet smittbärare ökar och allt fler blir ordentlig sjuka. Värst är det för oss inom riskgrupperna. För oss är det bokstavligen livsfarligt.

Men även om ett av de nya orden förra året var ”faktaresistens” så kvarstår faktum.

Det är mycket bättre att låta vaccinera sig mot säsongsinfluensa än att inte göra så.

 Tro en som var dum nog att inte göra så…

 

Är kunskap viktig?

Innovationssystem. Satsning på grundforskning. Större kontaktytor mellan högskolor och näringsliv. För inte så länge sedan debatterades sådana idéer ofta. Det var innan landet blev ett enfrågeland. 

Men glädjande nog börjar en och annan debattbubbla från högskolevärlden nu åter nå upp till ytan. Så retar kändisprofessorn Dick Harrisson upp en del med att påstå att kvalitén i universitetsvärlden är hotad. Verksamheten på universiteten har havererat, konstaterar han!

Den ungefär lika välbekante Ulf Danielsson håller med och föreslår att landets alla universitet och högskolor skall delas upp i två grupper där den ena utgörs av just traditionella universitet och de andra av högskolor.

Halvera antalet studenter” vid universiteten skriver han.

 I dag tar så ett antal Uppsalaforskare upp sättet som universitet och högskolor styrs i UNT. Några av dem, återigen de äldre och större, har kollegiet fortfarande inflytande över beslutet. I den andra gruppen håller den industriella linjeorganisationer på att införas.

 Stridslinjerna är alltså inte på något vis nya. Och aktiviteterna är framkallade av den nya forskningsproposition som snart skall presenteras.

 Men trots det vore det katastrofalt att inte ta debatten på allvar.

Högskolan är nämligen vår nästa PISA-katastrof. Den har förvandlats i grunden de senaste decennierna och resultatet är djupt oroande. Målet att hälften av befolkningen skall ha en högskoleexamen, samtidigt som det akademiska livet är starkt elitistisk leder ofelbart till konflikter.

Alltihop blir inte lättare av att högskolorna även skall vara brickor i regionalpolitiken.

 Samtidigt ökar den internationella konkurrensen inom kunskapssamhället, månad för månad. Och på något vis måste vi också få in pengar till den välfärdsapparat som just nu gnisslar oroväckande…

I en tid där det talas mycket om ”Sveriges framtid” vore det katastrofalt att glömma bort den högre utbildningen.

Ett riskabelt recept

Skandalen med Paolo Macchiarinis växer dag för dag. Som vanligt frågar sig nu alla; hur kunde det gå så här illa? En gång till?

Ett enkelt svar är den svenska konsensuskulturen. I detta land tycker vi alla samma sak. Oliktänkande stämplas snabbt ut som besvärliga. Inte minst inom yrkeskårer som polisen, läkarkåren eller journalistskrået.

En annan förklaring är hetsen efter en hög rankning i forskarvärlden. Den internationella vetenskapsarenan där KI rör sig är, som jag påpekat flera gånger, precis som elitidrotten. Det är bara den första publicering som räknas.Misslyckade försök anses ointressanta.

Tävlingshetsen uppmuntrar till att ”ta genvägar” eller rent av till fusk.

Stjärnforskare rekryteras precis som fotbollstjärnor till de universitet som vill vara med i tävlingen. Med höga löner och löften om stor handlingsfrihet.

Systemet är som gjort för en psykopat som ljuger utan att blinka – kanske också inför sig själv.

Vetenskapens egna krav på en granskning av kollegor, och krav på att försök skall upprepas, fungerar relativt bra, om man bara följer dem. Men nya tider kräver nya mekanismer. Vem sitter egentligen med i alla etiknämnder överallt? Finns där exempelvis representanter för patienterna, inte bara personal och politiker?

 

Jag värjer mig vanligen emot att döma enbart på den bild som media presenterar eftersom jag vet att den, tyvärr, är hårt beskuren. Principen att ingen är skyldig innan vederbörande är dömd, är sedan länge passe´.

 

Men den samlade rapporteringen kring skandalen i Solna börjar ändå bli övertygande, även för en skeptiker som undertecknad.

Hur kunde denne galning lura stetoskopen av så många begåvade och skärpta personer? Kommer genast att tänka på den falske läkaren i Lars Gustavssons senaste roman ”Doktor Wassers recept”.  Här har verkligheten återigen överträffat fiktionen!

Macchiarinis-affären kan vara en av de värsta skandaler som drabbat forskning och medicin i Sverige under de fyrtio år jag bevakat området. I klass med de felaktiga rekommendationerna om att små barn skulle sova på magen...

Priset för detta svindleri är högt. Människor har fått lida under fruktansvärda plågor och dött onödigt tidigt för att ett lärosäte vill klättra i statistiken.

Men mitt uppe i denna ”blodiga byk” som Carl Johan von Seth kallar det i sin utmärkta text i dagens DN kan man kanske trösta sig med att en grupp läkare på KS reagerade och anmälde sin kollega. De vågade stå upp och slå larm, precis som poliserna i Hanne Kjöllers nya bok. ”En svensk tiger.

Bosse Lindquist har också gjort vad varje seriös journalist bör göra, han har försökt att ta reda på vad som egentligen pågår.

Nu när vi vet vad han hittade är det lätt att hänga på drevet och kräva att alla borde avgå genast, men att ensam ta upp spåret och möta tvivel och motstånd är vad som räknas.

SVT:s dokumentäravdelning är en orsak att till att betala TV licensen, trots Melodischlagereländet. 

Nu kan man bara hoppas att fler granskningar görs av de fall där sjukvården skadar eller dödar sina patienter på grund av slarv, nonchalans och – resursbrist.

Alla dessa fall innehåller inte spektakulära inslag som stjärnkirurger och höga chefer, men de handlar alla om människor av kött och blod.

 

 

 

Fåglar för folket

Bättre en fågel i datorn än tio i skogen. Eller hur man nu skall omformulera det gamla ordspråket. För just nu pågår “Vinterfåglar inpå knuten” och svenska folket räknar besökare vid sina fågelbord som aldrig förr. Projektet är en del av det globala ”Great Backyard Bird Count”, världens största fågelräkning som startade i USA och Kanada.

 Och alltihop är i sin tur är ett exempel på hur vanliga medborgare kan engagerar sig i forskning, ”public science” som vi det svengelska ordet lyder.

( En annan variant av samma ide är de så kallade massexperimenten där skolelever över hela landet utför samma experiment och sedan jämför sina resultat. Förra året grävde man exempelvis ned en tepåse för att se hur den bröts ned. )

 Fördelarna med publik vetenskap är lätta att inse, utan större kostnad får man in tusentals observationer istället för en. Och räkningen därtill upprepas dessutom år efter år får man med tiden en riktigt bra uppfattning om hur olika fågelbestånd utvecklas. Trender som sedan kan tolkas av olika experter.

Ibland kan en snabb nedgång bero på att arten misslyckats med häckningen, ibland kan den vara resultatet av en utbredd sjukdom. Och man har som bekant även uppdagat miljögifter genom att fågelsången tystnat.

 Men hur är det med kvalitén på de data man får in, kan man lita på folk?

Frågan är ställd med självinsikt för visst är det irriterande att de dussin Koltrastar som under hela vintern ockuperat vårt fågelbord plötsligt är som bortblåsta när de skall räknas in?

Är detta verkligen representativt? Och visst är det tråkigt att inte ha enda ovanlig art att rapportera in, när grannens kan berätta om både örnar och ugglor?

(Om jag minns rätt så har till och med tecknarpartiet Berglins gjort en serie på det temat. )

Så för några sekunder kan frestelsen till forskningsfusk flyga förbi, men låt oss hoppas att den inte landar.  För fågelräkningen (i vart fall inte den här) är ingen tävling, det är ett sätt att försöka uppskatta antalet individer av olika fågelarter där och då. Och om tillräckligt många skickar in sina iakttagelser så jämnar slumpen så att säga ut sig.

 Grannens ”örnar” kommer då också att karakteriseras som ”uteliggare”, vilket på statistikspråk betyder data som kraftigt avviker ifrån det vanliga och som inte tas riktigt på allvar.

En annan effekt av ”Vinterfåglar inpå knuten” är förstås att många medborgare verkligen försöker se efter vilka fåglar det är som flyger omkring utanför fönstret. Ganska snart upptäcker man då att det minsann inte bara är Talgoxar som flaxar förbi. Sanningen att säga så räknade vi bara in ett enda par av de här mesarna i år!

 Har du inte tittat ut genom fönstret ännu så är det inte försent än! Vinterfåglar inpå knuten pågår till och med måndagen den 1 februari.

 Om någon vecka för vi veta om Talgoxen trots allt fortfarande är den vanligaste matgästen vi svenska fågelbord som den var 2014 och 2015.

 1. Talgoxe (1) 157 484 st –2% jämfört med 2013
2. Pilfink (2) 140 062 +12%
3. Blåmes (3) 102 980 –6%
4. Gulsparv (4) 73 212 +4%
5. Domherre (5) 71 621 +13%
6. Koltrast (7) 53 383 +19%
7. Grönfink (6) 44 646 –3%
8. Skata (8) 41 194 +7%
9. Kaja (9) 30 098 +12%

 

Patienter pengar och politik

Sluta klaga på Akademiska Sjukhuset! Ungefär så löd ett av mina nyårslöften. Orsakerna till denna föresats var flera. Ett, ingen bryr sig om klagomålen. Två, de drabbar bara enskilda personer och kan sällan generaliseras till allmänna åtgärder - om någon nu skulle bry sig. Tre, det känns fel att sparka på någon som redan ligger ned.

Ändå är läget sådant att en viss kritik är svår at undvika. Låt mig därför kort återvända till en fråga jag redan tagit upp ett antal gånger i denna spalt, egenvård via IT. I många år har credot på stämmor och mässor varit det måste satsat mycket mera på förebyggande sjukvård. Att lägga in människor på sjukhus är kostsamt och dessutom ingen sinekur för de inlagda. Hoppfulla strateger har därför sett stora möjligheter att spara pengar om patienterna ”sköter sig själva”, hjälpta inte minst av en rad nya sensorer som skickar data till sjukvården utan att bäraren behöver ligga i en säng på sjukhuset. På senare år har också antalet sensorer och ” appar” ökat. Utsikterna för en modern effektiv vård har blivit ljusare. Om inte om vore.

För tyvärr verkar vi inte längre ha råd att ge medborgarna i landet den bästa vården. Alla våra skattepengar verkar inte räckta till för att ta steget in i framtiden. Varför?

Snart sagt varje dag berättas upprörande historier om sjuka människor som tvingas vända hem ifrån Akuten. Eller om sjuka människor som kastas ut ifrån vårdavdelningar, ty det fanns inte plats för dem.

Engagerade människor inom vården bränner ut sig och kompetenta sjuksystrar tar jobb i Norge, eller sjukskriver sig.

Vården som borde vara varje civilisations stolthet verkar komma långt ned ibland våra prioriteringar just nu. När härde du senast om "nya miljarder" till sjukvården?

 

I det konkreta fall som jag följt handlar det om kontinuerliga blodsockermätare för diabetiker. De här små mätarna betecknas av experter inom området som helt revolutionerande. Efterfrågan på dem var så stor att lagret tog slut innan Uppsala landsting hann fatta vad som hände.

Detta ledde till ytterligare ett fall där vården varierar beroende på var i landet du bor. I Skåne och i Västergötland fick patenerna mätare. Här och på flera andra håll blev man utan. Det var inte ens möjligt att själv köpa en mätare om man hade råd med en sådan!

 Upprörda föräldrar till barn med diabetes skrev protestbrev och debattartiklar. Anledningen är lika grym som enkel. Diabetes är en livslång och dödlig sjukdom som hela tiden kräver att du kontrollerar den. Skadorna av diabetes leder till mycket lidande och kostar mycket pengar.

Jag skrev om detta några gånger här i UNT. I det svar jag så småningom fick ifrån Landstinget hette det att man skulle utreda saken vidare, men att man nog ändå lutade åt att ge länets patienter samma vård som andra i riket. Så där runt jul, kanske.

 

Men nu befinner vi oss i slutet av januari 2016. De senaste beskeden ifrån det stora sjukhuset är att det nu, tyvärr, råder sparbeting.

De sjuka har kostat för mycket. Igen. Så framtiden får vänta.

 

 En sak har dock förändrats sedan dödläget under hösten. Efter att de framåt landstingen köpt mätare till alla sina patienter så tog lagret helt enkelt slut.

Så är det inte nu längre. Från och med i veckan kan vem som helts köpa en egen mätare. Ett startpaket för en månad kostar 2 300 kronor. Till detta kommer sedan en utgift på 1200 kronor för varje månad man vill hålla koll på sin sjukdom. Det kostar att vara sjuk.

 

Därmed öppnas ytterligare en möjlighet att köpa sig en bättre vård, även i Sverige. En valmöjlighet som snarare är regel än undantag i många andra länder. Men unikt för Sverige är att vi först skall betala en dyr landstingsskatt och sedan tvingas betala en gång till för att få den bästa vården.

 

För exempel med ABBOTS mätare Librefree är tyvärr bara ett i raden av allt flera fall där olika landsting gör bedömningen att en behandlingen är ”för dyr”. Ett annat exempel är den botande kuren mot hepatit C.

 

Jag är säker en naiv produkt av det gamla folkhemmet men jag har uppskattat modell med den solidariska svenska sjukvården. Den har vart fall inte förstärkt orättvisan mellan att vara frisk och rik, mot att vara sjuk och fattig.

Men sanningen är nog tyvärr ” den svensk modellen” på att vittra sönder.

På område efter område har vi inte längre råd att ge den bästa vården. Vårdgivarna måste prioritera hårdare och hårdare.

Ibland läser man i debatten att ”man inte skall ställa olika intressen emot varandra”. Det är vackra ord.  I praktiken väger vi hela tiden olika behov emot varandra. Det är sträng taget det vi kalla politik.

Att sedan en stor del av skattebetalarna inte förstå att så är fallet är en helt annan sak.

Om man i demokratisk anda verkligen skulle fråga oss så tror jag att svaret skulle bli tydligt, en fungerande sjukvård av yppersta klass kommer högts upp på medborgarnas lista över vad som får kosta pengar.

Därför kan man bara hoppas att tjänstemän och politiker tar lite hänsyn till vad de som betalar kalaset tycker. För om du tycker att sjukvård är dyrt, prova motsatsen.

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se