Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

En dag i parken

OK, på mångas begäran skriver jag några rader till om hundar.

Men man är väl ändå inte bara till för att klaga” som Olle Adolphson sjöng, eller snarare hans figur Gustav Lindström sa på tal om den så kallade stadsplaneringen i dåtidens Stockholm.  ( Googla, vet jag!)

På tal om stadsplanering, så skall jag ta tillfället i akt att berömma Uppsala Kommun. För tillsammans med överraskande människor bevistade jag idag invigningen av den nya Skivlingsparken.

Här finns nya redskap för lek och träning (samma sak) för både gammal och ung.

Men det saknas en liten detalj i den fina parken. För den mest frekventa besökaren i Skivlingsparken är en hundägare. Tro mig, jag har bott i området i fyrtio år.

Inte vet jag varför hundpromenad räknas som motion, eller hundar inte finns med i några planer men det är hög tid att ompröva den fördomen nu. Vi hundvänner kräver inte så mycket, flera rejäla kärl att slänga de svarta hundpåsarna  i, möjligen.  Och några rastgårdar så att ”dogs can run free”, för att nu citera en annan vispoet.

 

Vid invigningen träffar jag Stadsträdgårdsmästare Ingemar Karlsson och "hans chef" som jag tyvärr inte uppfattar namnet på. Vi pratar lite om de osynliga vovvarna, mellan raderna förstår jag att man är lite bekymrad över att hundägarna inte skall "hjälpa till" med de anläggningar man skapar. Mitt förslag är att man ger civilsamhället en chans först. Just nu verkar inte frågan vara direkt prioriterad  för när man söker på ordet "hund" på hemsidan får man följande svar.

Och det verkar inte så lovande. Uppsala skulle istället kunna bli en stad för hundar, också? Med en ny slogan: ”Uppsala välkomnar människans bästa vän”?

Vi har ju redan landets enda veterinärutbildning och ett nytt modernt Djursjukhus.

Kom igen Kommunen!

Gröna råd är dyra

Deltar i ett möte på KSLA ( Kungliga Skogs och Lantbruksakademin.) Mötet äger trots det lantliga namnet mitt i Stockholm, i skuggan av Observatorielunden. Dörren vaktas av en fd dekan på SLU som skämtsamt påpekar att jag inte står på listan. Vilket är alldeles riktigt.

Mötessalen är fullsatt och inledaren, en VD på en av de på området verksamma myndigheterna, konstaterar - med adress till den onämnbara presidenten i USA - ”att han aldrig sett så många församlade”!

För det är det vi skall tala om ” Fakta och värderingar – vad styr politiken för de gröna näringarna?”. Ett av tusen liknande möten sin inspirerats av begreppet "fake news".

Påminner mig när Ola Rosling - en av huvudfigurerna bakom Gapminder - förklarar att han inte alls håller med om de här resonemangen. Att folk har en felaktig bild av verkligheten, att de låter känsor och värderingar styra över fakta är inget nytt. Så har det alltid varit.

Jag tror att han har rätt. Känslorna springer iväg, långt efter kommer logiken.

Nå, mötet drar igång. Många kloka ord yttras, alltihop är lite modernt med vad man förr kallade mentometer, numera omvandlat till en app, grupparbeten och en avslutande panel. Bra så.

Fast, med all respekt, en sak vill jag å det starkaste avråda ifrån. Idén att publikt presentera en lista över "godkända journalister" är ingen bra sådan...

Men efteråt känns det lite som om vi ägnat en eftermiddag åt att tala om vargen, utan att vi verkligen nämnt honom vid namn. För det saknas inte reella konflikter inom de gröna näringarna. Inom skogsnäringen står debatten het kring nyckelbiotoper och reservatbildningar. Djurrättsaktivister uppträder i media och säger sig vara stolta över att de dödshotat lantbrukare och deras barn. Och i vårt extrema land har jordbruket har gått ifrån att vara modernäringen till ett miljöproblem.

Samtidigt så vet vi att jorden snart skall försörja 10 miljarder människor. 10 miljarder! Och det skall ske samtidigt som vi bevarar jorden produktionsförmåga och inte utrotar allt annat liv omkring åkrarna.

Att kalla det en ”utmaning” känns futilt.

Men allt detta är på ett behagligt avstånd denna februarieftermiddag i Storstaden. Här sitter riksdagspolitiker och säger att de ”skall göra sin läxa”. Här står föreläsare och betonar att det behövs ”både värderingar och fakta” när man skall fatta beslut. Här rullar det ena käcka förslagit efter det andra förbi på den projektorduken.

Ett av dem går ut på att ”forskare bör ta en mera aktiv roll i samhällsdebatten”. Så har man sagt under alla de fyrtio år som jag varit i branschen – men har ingen har reflekterat över hur förödande ett sådant råd är för den akademiska karriären?

Publish or perish!

 

Professor Stefan Jansson från Umeå kommer möjligen närmast sanningen när han visar en power point som konstaterar att det som styr är varken värderingar eller fakta, det är”pengar”. Och i hans värld så har även ekoodlare och miljöorganisationer egna intressen att försvara. Det är som om vi för en sekund skymtar verklighetens vargar.

Men då talar han endast om den fråga han arbetar med nämligen den senaste gentekniken. Den är å andra sidan inte så bara.

 

I den finns kanske lösningen på några av de gigantiska problem vi står inför?

 

Om framtiden är det som bekant särskilt svårt att sia. Hotfulla tecken saknas förvisso inte. Man kan bara be en stilla bön om att vi inte drabbas av panik och hän faller till fruktlösa offer och avlatsbrev. Sans och förnuft är sannerligen bristvaror i denna tid av turbohjältar.  

Tänk om det fanns ett kunskapscentrum som ägnade sig åt de här frågorna!

Ett helt universitet som fokuserade på hur vi skall bruka jorden utan att förbruka den!

Som öppnade dörren mot en grön framtid där fakta visade vägen…

 

 

 

Vart är vi på väg?

Så har vi då fått en ny regering.

Regeringen bildas av två partier som knappast gick segrande ur det allmänna valet.

Det ena gjorde sitt sämsta val någonsin, men är trots allt fortfarande det största i den splittrade riksdagen.

Det andra kom nätt och jämnt in i parlamentet.

Och som ett resultat av detta valresultat så har detta lilla parti nu fått hela fem ministrar iden nya regeringen!

Mest uppmärksamhet har givetvis kulturministern orsakat.

Givetvis eftersom hon styr och ställer över den tjattrande klassen som styr i media.

Mindre uppmärksamhet har ägnats åt att minister för forskning och högre utbildning har bytts ut.

Varför?

Det enda skälet jag sett i pressen är att hon inte lyckats med att ”väcka så stor uppmärksamhet”?

För ett område som - i medias ögon - är iskallt och totalt obevakat?

Är det enbart ministerns fel?

Nå, den nya förmågan har redan förklarat att det är viktigt att det finns högre utbildning ”i hela landet”! Ytterligare ett steg mot låtsasuniversitet alltså. Inga visioner om excellens eller världsklass direkt. Men så kommer hon också ifrån Arbetsförmedlingen...

Å andra sidan så är det glädjande att någon bryr sig om allt det där som finns långt bortom Södermalm, något som benämns ”landsbygden”.

 Även här har det skett ett byte av departementsråd. Den nytillträdda ministern förklarar för TT att hon vill åstadkomma ”politik på riktigt”.

 

Media verkar också ha abdikerat totalt ifrån sitt ansvar på det livsviktiga miljöområdet.

Här lämnas det marginella (mp) ensamt att styra och ställa, ofta med symbolhandlingar som inte har något som helst stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet.

Samtidgt som KLIMATET står på alla agendor tänker regeringen lägga ned just den kärnkraft som ger Sverige en så god statistik när det gäller utsläpp. Vidare fortsätter man att spendera pengar på en återvändsgränd som ekologisk odling!

Inte en kritisk fråga i sikte.

 Man kan le en smula åt alltsammans, men världen är på riktigt.

 

Där rusar globaliseringen och urbaniseringen på som två galna expresståg mot okända slutstationer. Folkvandringar pågår och konflikter blossar upp.

Ute i världen håller tre maktmän hårt i tyglarna, Trump, Putin och Xi Jinping.

USA:s mäktigaste man företräder alla tecken på galenskap och risken att han blir omvald är skrämmande stor. De andra två bryr sig inte alls om folkets eventuella vilja.

På närmare håll så håller den europeiska gemskapen  på att rämna inför våra häpna ögon. Det är ingen vacker syn.

Hur rustade är lilla Sverige med sin ensamma brigad av stridskrafter när det hettar till på riktigt?

Kanske hög tid att väcka Gunnar Wetterbergs gamla förslag om en ny Nordisk Union?

Det kanske kan få lite uppmärksamhet nu när han är med i På Spåret? För i det postmoderna Sverige slår kändis alltid kunskap.

(Och då behöver vi (nästan) bara åka tåg för att sammanträda.)

Vart är vi på väg?

Gott nytt år?

I går fick vi post.

Inget märkligt med det kan man tycka men sanningen är den att det varit väldigt tunnsått med försändelser ett längre tag. Och förklaringen står att finna i de räkningar som nu dyker upp. Några av dem är daterade i början av december!  Det är tur att man har autogiro.

I sådana här fall är det alltid lätt att skylla på the usual suspects, i det här fallet Post Nord. Men av media har jag förstått att de skyldiga i det här fallet är City Mail som somnat på sin post.

Samtidigt har det blåst lite mer än vanligt. ”Storm” skriver tidningarna och eftersom vi lever i en tid av ständiga sensationer så döper vi numera varje vindkantring. Den här döptes tydligen till Alfrida. Det som är lite förvånande med Alfrida är att trots skamligt höga avgifter för elnätet och försäkringar om att vår beredskap är god så är fortfarande många helt utan ström.

 Eftersom jag börjar bli  erfaren så tänker jag har vi inte varit med om detta förr?

I slutet av 1960-talet så blåste det också i Sverige. Rejält. En orkan drog in över landet 1969.

Då skrev två litterära herrar om “ sprickorna i muren”. Om hur själva fasaden till samhällsbygget krackelerade. Detta var under en tid då författare var intresserade av annat än sig själva eller av att bråka med andra kulturprofiler.

Lars Gustafsson och Jan Myrdal hette de två författarna. Den byggnad de främst attackerade var nog egentligen det socialdemokratiska Samhället. Det var då.

I dag reagerar ingen längre.

Alfrida släcker landsbygden, posten delas inte ut och tågen går inte i tid. Det vet varje pendlare.  Den fria pressen ägnar sig troskyldigt åt skvaller - eller är förstatligad.

I svenska mediers värld finns det hursomhelst tyvärr  bara utrymme för en fråga i taget.

Just nu är det klimatet som gäller. Dygnet runt, kors och tvärs. Ibland är det omöjligt att skilja mellan UR och SVT. Eller mellan DN och SvD. Även Alfrida är nu ett tecken i tiden. Man får lätt intryket att Sverige är världens värsta miljöbov. Fakta säger något helt annat.

Läser och lyssnar man på de som har tagit ordet i sin makt så tror man kanske också att Sverige har en ogin syn på immigration OCH till bistånd till fatttiga länder. I verkligheten är det tvärtom! 

Men, vi svenskar gillar att göra saker och ting i grupp, visst håller du med om det?

Medborgarna, de som skall uppfostras, rycker lite uppgivet på axlarna och skaffar hemlarm istället för att ringa polisen, man sätter barnen i privata skolor och betalar sin kommunala skatt som vanligt. Om man är frisk och kry så skaffar man en privat sjukförsäkring.

Posten? Ja, man får väl lite på eposten.

Samtidigt som vi fortfarande betalar mycket pengar för vård, skola och omsorg. Otroligt mycket om man räknar med alla nya skatter och smygavgifter.

Men i detta land av individualister är det ingen som skaffar sig gula västar och går ut på gatorna. Kanske är det för kallt? Eller är vi så kuvade, sedan Gustav Vasas dagar?

Det är bara en överbetald direktör i näringslivet som frågar sig ”vad fan får jag för skatten, egentligen? ”. Och han fick väl sparken?

Nå, vilken dag som helst så får landet en regering. Eftersom väljarna "gjorde en högersväng" får vi - en ny socialdemokratisk regering!?

Det enda som gynnas är Utredningsverige. Att marschera på stället.

Det är visserligen ett nytt kalenderår men Sverige fortfarande ett extremt land i kanten av polarisen. Post-modernt

I mörkrets kant

-       Morfar varför är det så mörkt? frågar Thea fyra år. Hon säger det med en lätt anklagande ton, underförstått att vi vuxna borde ordna till det här.

För en sekund överväger jag att dra till med hela den planetära förklaringen om hur jorden cirkulerar runt solen och så vidare, men inser att den är för komplicerad för att en fyraåring skall acceptera den. Det är knappt att jag förstår den själv.

Det få bi den mera empatiska, ”ja, det undrar morfar också”. Med påminnelse till mig själv om inom kort att utnyttja den där modellen över solsystemet som vi införskaffade på Tekniska Muséet oh som numera hänger på storebrors rum.

Men jag är osäker på hur långt den vetenskapliga modellen räcker, hon är som sagt mera uppbräckt över att det tilläts vara så här. Och jag kan bara instämma. Varför har vi människor sökt oss så här långt norröver?

En fråga som jag ställer mig varje är vid den här tiden.

 Numera finns det ju flyktvägar. En familj i grannskapet har utnyttjat våra oerhört generösa föräldraledigheter och tillbringar fyra månader i Thailand. Antar att man väger klimatångesten mot det stora mörkret och valde ljuset? Jag dömer dem inte.

”Förbanna inte mörkret tänd ett ljus” sa vi under det käcka sjuttiotalet. Och i december blir det acceptabelt att dra på så mycket juleljus som man bara kan. Men framförallt, nu vänder året. Det är förstås det vi firar, egentligen.

Förändringen börjar runt vintersolståndet och går först lika långsamt och smygande som mörkret sänkte sig, men året har sin gång och snart så ljusnar det.

I vänta på det så tar jag hjälp av visorna.

Inte minst av  Hekla Stålsträngar och deras visa vid vintersolståndet ( Vise ved Vintersolkverv )

”Nu slocknar den dag som såvitt rack å gråne”

 

Om olika priser

Veckan som gick bjöd på snö och Nobelpristagare i Uppsala.

De senare kommer traditionellt till lärdomsstaden och håller föreläsningar. Numera är dessa – klokt nog- förlagda till aulan. Efter att ha ägnat ett yrkesliv åt att förenkla och förklara ofta komplicerad forskning är man tacksam över föreläsare som professor Frances Arnold som vet hur man populariserar utan att hamna fel. Ändå fastnade jag lite för Sir Gregory Winters framförande. Det som slog mig var hur många steg som han och hans forskargrupp fått ta innan de hittade rätt. Deras arbete säger mycket om vad som ligger bakom framgångsrik forskning. Goda idéer förstås, men också mycket envishet och lite tur.

(Årets föreläsningar finns i likhet med föregående års på Medfarms hemsida.)

 

Efter framträdandena bjuds på lunch i slottet. Och tillfälle att prata med både kända Uppsalaprofiler och de Nobelutvalda. I år hamnade jag exempelvis vid sidan Mate Erdelyi, professor i kemi på BMC som var där tillsammans med årets mottagare av Kemisamfundets pris, Sofia Lindblad.

Titeln på Sofia Lindblads arbete är "Asymmetric [N-X-N]+ Halogen Bonds in Solution" och det är publicerat i en tidskrift som heter The Journal of American Chemical Society.

Ordet ”kemi” har nästan fått en ful klang i dagens debatt. Att säga att något är ”kemiskt” är knappast något beröm.

 Få missuppfattningar är så farliga. För utan kemi kan vi varken spåra eventuella miljöstörningar, än mindre åtgärda dem. Vi kan inte heller analysera sjukdomar eller bota dem. Livet är kemiskt!

Myten om den farliga kemin har lett till att få söker sig till de olika utbildningarna i kemi samt att det fattas bra lärare i ämnet, lärare som kan inspirera studenter som kan bli forskare och hjälpa oss just förbättra både vår livsmiljö och vår hälsa!

Därför är det just personer som Sofia Lindblad som bör få pris och uppmärksammas! En sådan student är värd mer än hundra popstjärnor, programledare och influensers tillsammans!

Ändå letar man förgäves efter intervjuer med dem i media.

På tal om media så stötte jag också ihop med Åke Spross, UNT:s mångårige vetenskapsreporter.

Han berättade att även han nu snart går i pension. Även han hör till dem som verkligen gjort en bestående insats för att vetenskap och beprövad erfarenhet skall få en röst, framför vidskeplighet och mytbildning.

Han är förvisso hedersdoktor i medicin på Skandinaviens äldsta universitet, men jag är övertygad om att om han varit verksam på någon av Stockholmstidningarna så hade hans prissamling varit betydligt större. Åke Spross har i många år tillhört landets bästa medicinjournalister!

Fast jag undrar just om UNT uppmärksammat Sofia Lindblad?

Och på tal om värderingar så hamnade jag vid det efterföljande kaffet i den tydligen helt oundvikliga diskussionen om den akademi som räknas. Och om Klänningen. Någon påpekade klokt att det är pristagarna och deras gärning som bör få uppmärksamheten, inte slöseri med tyg och smak. Nog om detta.

En tradition som jag värderat högt är framträdandet av den suveräna kören Allmänna sången under lunchen. När de framför ”Jul, jul strålande jul” får jag tårar i ögonen. Då hamnar i vart fall min biokemi i något som i brist på annat får kallas julstämning.

(Minns för övrigt när en pristagare från USA för några år sedan vill ta med sig kören hem!)

Sedan blev mitt humör inte sämre när jag slog på mobilen och nåddes av den här nyheten…

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se