Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Är kunskap viktig?

Innovationssystem. Satsning på grundforskning. Större kontaktytor mellan högskolor och näringsliv. För inte så länge sedan debatterades sådana idéer ofta. Det var innan landet blev ett enfrågeland. 

Men glädjande nog börjar en och annan debattbubbla från högskolevärlden nu åter nå upp till ytan. Så retar kändisprofessorn Dick Harrisson upp en del med att påstå att kvalitén i universitetsvärlden är hotad. Verksamheten på universiteten har havererat, konstaterar han!

Den ungefär lika välbekante Ulf Danielsson håller med och föreslår att landets alla universitet och högskolor skall delas upp i två grupper där den ena utgörs av just traditionella universitet och de andra av högskolor.

Halvera antalet studenter” vid universiteten skriver han.

 I dag tar så ett antal Uppsalaforskare upp sättet som universitet och högskolor styrs i UNT. Några av dem, återigen de äldre och större, har kollegiet fortfarande inflytande över beslutet. I den andra gruppen håller den industriella linjeorganisationer på att införas.

 Stridslinjerna är alltså inte på något vis nya. Och aktiviteterna är framkallade av den nya forskningsproposition som snart skall presenteras.

 Men trots det vore det katastrofalt att inte ta debatten på allvar.

Högskolan är nämligen vår nästa PISA-katastrof. Den har förvandlats i grunden de senaste decennierna och resultatet är djupt oroande. Målet att hälften av befolkningen skall ha en högskoleexamen, samtidigt som det akademiska livet är starkt elitistisk leder ofelbart till konflikter.

Alltihop blir inte lättare av att högskolorna även skall vara brickor i regionalpolitiken.

 Samtidigt ökar den internationella konkurrensen inom kunskapssamhället, månad för månad. Och på något vis måste vi också få in pengar till den välfärdsapparat som just nu gnisslar oroväckande…

I en tid där det talas mycket om ”Sveriges framtid” vore det katastrofalt att glömma bort den högre utbildningen.

Ett riskabelt recept

Skandalen med Paolo Macchiarinis växer dag för dag. Som vanligt frågar sig nu alla; hur kunde det gå så här illa? En gång till?

Ett enkelt svar är den svenska konsensuskulturen. I detta land tycker vi alla samma sak. Oliktänkande stämplas snabbt ut som besvärliga. Inte minst inom yrkeskårer som polisen, läkarkåren eller journalistskrået.

En annan förklaring är hetsen efter en hög rankning i forskarvärlden. Den internationella vetenskapsarenan där KI rör sig är, som jag påpekat flera gånger, precis som elitidrotten. Det är bara den första publicering som räknas.Misslyckade försök anses ointressanta.

Tävlingshetsen uppmuntrar till att ”ta genvägar” eller rent av till fusk.

Stjärnforskare rekryteras precis som fotbollstjärnor till de universitet som vill vara med i tävlingen. Med höga löner och löften om stor handlingsfrihet.

Systemet är som gjort för en psykopat som ljuger utan att blinka – kanske också inför sig själv.

Vetenskapens egna krav på en granskning av kollegor, och krav på att försök skall upprepas, fungerar relativt bra, om man bara följer dem. Men nya tider kräver nya mekanismer. Vem sitter egentligen med i alla etiknämnder överallt? Finns där exempelvis representanter för patienterna, inte bara personal och politiker?

 

Jag värjer mig vanligen emot att döma enbart på den bild som media presenterar eftersom jag vet att den, tyvärr, är hårt beskuren. Principen att ingen är skyldig innan vederbörande är dömd, är sedan länge passe´.

 

Men den samlade rapporteringen kring skandalen i Solna börjar ändå bli övertygande, även för en skeptiker som undertecknad.

Hur kunde denne galning lura stetoskopen av så många begåvade och skärpta personer? Kommer genast att tänka på den falske läkaren i Lars Gustavssons senaste roman ”Doktor Wassers recept”.  Här har verkligheten återigen överträffat fiktionen!

Macchiarinis-affären kan vara en av de värsta skandaler som drabbat forskning och medicin i Sverige under de fyrtio år jag bevakat området. I klass med de felaktiga rekommendationerna om att små barn skulle sova på magen...

Priset för detta svindleri är högt. Människor har fått lida under fruktansvärda plågor och dött onödigt tidigt för att ett lärosäte vill klättra i statistiken.

Men mitt uppe i denna ”blodiga byk” som Carl Johan von Seth kallar det i sin utmärkta text i dagens DN kan man kanske trösta sig med att en grupp läkare på KS reagerade och anmälde sin kollega. De vågade stå upp och slå larm, precis som poliserna i Hanne Kjöllers nya bok. ”En svensk tiger.

Bosse Lindquist har också gjort vad varje seriös journalist bör göra, han har försökt att ta reda på vad som egentligen pågår.

Nu när vi vet vad han hittade är det lätt att hänga på drevet och kräva att alla borde avgå genast, men att ensam ta upp spåret och möta tvivel och motstånd är vad som räknas.

SVT:s dokumentäravdelning är en orsak att till att betala TV licensen, trots Melodischlagereländet. 

Nu kan man bara hoppas att fler granskningar görs av de fall där sjukvården skadar eller dödar sina patienter på grund av slarv, nonchalans och – resursbrist.

Alla dessa fall innehåller inte spektakulära inslag som stjärnkirurger och höga chefer, men de handlar alla om människor av kött och blod.

 

 

 

Fåglar för folket

Bättre en fågel i datorn än tio i skogen. Eller hur man nu skall omformulera det gamla ordspråket. För just nu pågår “Vinterfåglar inpå knuten” och svenska folket räknar besökare vid sina fågelbord som aldrig förr. Projektet är en del av det globala ”Great Backyard Bird Count”, världens största fågelräkning som startade i USA och Kanada.

 Och alltihop är i sin tur är ett exempel på hur vanliga medborgare kan engagerar sig i forskning, ”public science” som vi det svengelska ordet lyder.

( En annan variant av samma ide är de så kallade massexperimenten där skolelever över hela landet utför samma experiment och sedan jämför sina resultat. Förra året grävde man exempelvis ned en tepåse för att se hur den bröts ned. )

 Fördelarna med publik vetenskap är lätta att inse, utan större kostnad får man in tusentals observationer istället för en. Och räkningen därtill upprepas dessutom år efter år får man med tiden en riktigt bra uppfattning om hur olika fågelbestånd utvecklas. Trender som sedan kan tolkas av olika experter.

Ibland kan en snabb nedgång bero på att arten misslyckats med häckningen, ibland kan den vara resultatet av en utbredd sjukdom. Och man har som bekant även uppdagat miljögifter genom att fågelsången tystnat.

 Men hur är det med kvalitén på de data man får in, kan man lita på folk?

Frågan är ställd med självinsikt för visst är det irriterande att de dussin Koltrastar som under hela vintern ockuperat vårt fågelbord plötsligt är som bortblåsta när de skall räknas in?

Är detta verkligen representativt? Och visst är det tråkigt att inte ha enda ovanlig art att rapportera in, när grannens kan berätta om både örnar och ugglor?

(Om jag minns rätt så har till och med tecknarpartiet Berglins gjort en serie på det temat. )

Så för några sekunder kan frestelsen till forskningsfusk flyga förbi, men låt oss hoppas att den inte landar.  För fågelräkningen (i vart fall inte den här) är ingen tävling, det är ett sätt att försöka uppskatta antalet individer av olika fågelarter där och då. Och om tillräckligt många skickar in sina iakttagelser så jämnar slumpen så att säga ut sig.

 Grannens ”örnar” kommer då också att karakteriseras som ”uteliggare”, vilket på statistikspråk betyder data som kraftigt avviker ifrån det vanliga och som inte tas riktigt på allvar.

En annan effekt av ”Vinterfåglar inpå knuten” är förstås att många medborgare verkligen försöker se efter vilka fåglar det är som flyger omkring utanför fönstret. Ganska snart upptäcker man då att det minsann inte bara är Talgoxar som flaxar förbi. Sanningen att säga så räknade vi bara in ett enda par av de här mesarna i år!

 Har du inte tittat ut genom fönstret ännu så är det inte försent än! Vinterfåglar inpå knuten pågår till och med måndagen den 1 februari.

 Om någon vecka för vi veta om Talgoxen trots allt fortfarande är den vanligaste matgästen vi svenska fågelbord som den var 2014 och 2015.

 1. Talgoxe (1) 157 484 st –2% jämfört med 2013
2. Pilfink (2) 140 062 +12%
3. Blåmes (3) 102 980 –6%
4. Gulsparv (4) 73 212 +4%
5. Domherre (5) 71 621 +13%
6. Koltrast (7) 53 383 +19%
7. Grönfink (6) 44 646 –3%
8. Skata (8) 41 194 +7%
9. Kaja (9) 30 098 +12%

 

Patienter pengar och politik

Sluta klaga på Akademiska Sjukhuset! Ungefär så löd ett av mina nyårslöften. Orsakerna till denna föresats var flera. Ett, ingen bryr sig om klagomålen. Två, de drabbar bara enskilda personer och kan sällan generaliseras till allmänna åtgärder - om någon nu skulle bry sig. Tre, det känns fel att sparka på någon som redan ligger ned.

Ändå är läget sådant att en viss kritik är svår at undvika. Låt mig därför kort återvända till en fråga jag redan tagit upp ett antal gånger i denna spalt, egenvård via IT. I många år har credot på stämmor och mässor varit det måste satsat mycket mera på förebyggande sjukvård. Att lägga in människor på sjukhus är kostsamt och dessutom ingen sinekur för de inlagda. Hoppfulla strateger har därför sett stora möjligheter att spara pengar om patienterna ”sköter sig själva”, hjälpta inte minst av en rad nya sensorer som skickar data till sjukvården utan att bäraren behöver ligga i en säng på sjukhuset. På senare år har också antalet sensorer och ” appar” ökat. Utsikterna för en modern effektiv vård har blivit ljusare. Om inte om vore.

För tyvärr verkar vi inte längre ha råd att ge medborgarna i landet den bästa vården. Alla våra skattepengar verkar inte räckta till för att ta steget in i framtiden. Varför?

Snart sagt varje dag berättas upprörande historier om sjuka människor som tvingas vända hem ifrån Akuten. Eller om sjuka människor som kastas ut ifrån vårdavdelningar, ty det fanns inte plats för dem.

Engagerade människor inom vården bränner ut sig och kompetenta sjuksystrar tar jobb i Norge, eller sjukskriver sig.

Vården som borde vara varje civilisations stolthet verkar komma långt ned ibland våra prioriteringar just nu. När härde du senast om "nya miljarder" till sjukvården?

 

I det konkreta fall som jag följt handlar det om kontinuerliga blodsockermätare för diabetiker. De här små mätarna betecknas av experter inom området som helt revolutionerande. Efterfrågan på dem var så stor att lagret tog slut innan Uppsala landsting hann fatta vad som hände.

Detta ledde till ytterligare ett fall där vården varierar beroende på var i landet du bor. I Skåne och i Västergötland fick patenerna mätare. Här och på flera andra håll blev man utan. Det var inte ens möjligt att själv köpa en mätare om man hade råd med en sådan!

 Upprörda föräldrar till barn med diabetes skrev protestbrev och debattartiklar. Anledningen är lika grym som enkel. Diabetes är en livslång och dödlig sjukdom som hela tiden kräver att du kontrollerar den. Skadorna av diabetes leder till mycket lidande och kostar mycket pengar.

Jag skrev om detta några gånger här i UNT. I det svar jag så småningom fick ifrån Landstinget hette det att man skulle utreda saken vidare, men att man nog ändå lutade åt att ge länets patienter samma vård som andra i riket. Så där runt jul, kanske.

 

Men nu befinner vi oss i slutet av januari 2016. De senaste beskeden ifrån det stora sjukhuset är att det nu, tyvärr, råder sparbeting.

De sjuka har kostat för mycket. Igen. Så framtiden får vänta.

 

 En sak har dock förändrats sedan dödläget under hösten. Efter att de framåt landstingen köpt mätare till alla sina patienter så tog lagret helt enkelt slut.

Så är det inte nu längre. Från och med i veckan kan vem som helts köpa en egen mätare. Ett startpaket för en månad kostar 2 300 kronor. Till detta kommer sedan en utgift på 1200 kronor för varje månad man vill hålla koll på sin sjukdom. Det kostar att vara sjuk.

 

Därmed öppnas ytterligare en möjlighet att köpa sig en bättre vård, även i Sverige. En valmöjlighet som snarare är regel än undantag i många andra länder. Men unikt för Sverige är att vi först skall betala en dyr landstingsskatt och sedan tvingas betala en gång till för att få den bästa vården.

 

För exempel med ABBOTS mätare Librefree är tyvärr bara ett i raden av allt flera fall där olika landsting gör bedömningen att en behandlingen är ”för dyr”. Ett annat exempel är den botande kuren mot hepatit C.

 

Jag är säker en naiv produkt av det gamla folkhemmet men jag har uppskattat modell med den solidariska svenska sjukvården. Den har vart fall inte förstärkt orättvisan mellan att vara frisk och rik, mot att vara sjuk och fattig.

Men sanningen är nog tyvärr ” den svensk modellen” på att vittra sönder.

På område efter område har vi inte längre råd att ge den bästa vården. Vårdgivarna måste prioritera hårdare och hårdare.

Ibland läser man i debatten att ”man inte skall ställa olika intressen emot varandra”. Det är vackra ord.  I praktiken väger vi hela tiden olika behov emot varandra. Det är sträng taget det vi kalla politik.

Att sedan en stor del av skattebetalarna inte förstå att så är fallet är en helt annan sak.

Om man i demokratisk anda verkligen skulle fråga oss så tror jag att svaret skulle bli tydligt, en fungerande sjukvård av yppersta klass kommer högts upp på medborgarnas lista över vad som får kosta pengar.

Därför kan man bara hoppas att tjänstemän och politiker tar lite hänsyn till vad de som betalar kalaset tycker. För om du tycker att sjukvård är dyrt, prova motsatsen.

 

Varför?

 

Hur vi lämnade Afrika och hamnade i snöslasket, är,  titeln på föredrag som jag hoppas kunna hålla den 15 februari. För inte minst nu när temperaturen kryper så här onödigt lågt ned på skalan undrar jag över våra förfäders vishet. Varför inte stanna där klimatet var behagligt? Varför tvunget stressa iväg efter de där vildrenarna där uppe vid iskanten?

( Och varför när man emmigrerade till det nya landet i väst, bosätta sig i Minnesota?!. Varför inte Florida? Eller Kalifornien?)

Nu vet jag att många gärna berättar att " de älskar vintern". Kul för dem! Men charterresorna talar ett annat språk.

Skämt åsido så är mänkslighetens drift att utforska och ständigt söka sig till "något bättre" en högst fascinerande egenskap.

Inte minst har de senaste deceniernas DNA fynd avslöjat hur och när vi letat efter nya hem.

En  historia långt längre än den i historieböckerna som jag, efter förmåga, skall försöka återge som led i en av alla dessa kurser som Uppsala Senioruniversistet anordnar under våren.

"På spaning efter ett bättre liv, flykt, migration och folkvandring genom tiderna"är den kompletta titeln på kursen som består av sammanlagt sex olika föreläsningar.

Om forskningen sedan någonsin kan ge hela svaret på frågan VARFÖR vi hela tiden sökt oss vidare är jag mera osäker på. Eller om det verkligen blir snöslask i mitten av februari?

En sak är dock säker, i dag klockan tio öppnar Senioruniversitet sina elektroniska portar för anmälningar till den här och en rad andra spännande kurser.

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se