Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Grumliga källor är giftiga källor

I denna tid av falska nyheter och twitterhat slår jag på P1, public service radions stolthet en vanlig måndag efter att helgerna rusat förbi.

Först lyssnar jag till programpunkten OBS!

De har en reprisvecka om konspirationsteorier och källkritik. Först ut är en lysande essä av professor emeritus Erik Åsard, Uppsala Universitet.Han går främst igenom de konspirationsteorier som florerade kring den 11 september och kring attacken på Charlie Hebdo men speglar också dagens komplicerade verklighet. Åsgårds slutkläm är värd att komma ihåg:

Alla har rätt till sina egen åsikt men inte till sina egna fakta. ”

 Därefter, bara några minuter senare i tablån, halkar jag in på Vetenskapsradion Språket . Även detta program är en repris eftersom redaktionen drabbats av sjukdom. Redaktören har då valt att återutsända ett avsnitt som först sändes den 8 december 2015 men som man tydligen gärna vill återutsända ytterligare en gång.

 En lyssnare som heter Kristina en fråga angående” det vi på svenska kallar ekologisk mat”. På engelska säger man ”organic” eller  på tyska  ”biologisch”

Kristina tycker att det är lustigt och undrar vad som är rätt? Här tar programmets expert snabbt hjälp av Wikipedia!

Där får hon en massa information som hon välvilligt delar med sig av till lyssnarna.

Men först vill språkvetaren berätta att ordet ekologiskt är ett exempel på ett retronym.

Programledaren och expert förklarar denna term med ” att det var först när man började ”giftodla” för 60-70 år sedan som det uppstod ett behov av ordet ekologisk jordbruk. ”

Giftodla?

Om denna kan man säga mycket.

 För det första är det lite oroväckande att Vetenskapsradion numera använder Wikipedia som faktaunderlag. ( I ett inslag före detta har man använt ” en liten enkät som en av mina kompisar gjort” för att besvara en annan lyssnarfråga.)

 För det andra är utläggningen om organisk, ekologisk eller naturenligt odling felaktig! För de olika beteckningarna beskriver nämligen olika brukningsmetoder. De är inte synonyma!

Detta är redaktionen väl medvetna om eftersom de fått ett flertal brev om precis det här felet redan första programmet sändes. Ändå väljer man att sända ut det en gång till – utan rättelse! Varför?

Ett telefonsamtal till exempelvis svenska KRAV hade förhindrat att felet nu upprepas.  Eller så kunde man använt sig av den förordning som utarbetats av EU på området.

 

För det tredje är det helt korrekt att det moderna jordbruket precis som samhället i övrigt kommit att använda en rad kemikalier under de senaste hundra åren. Väldigt få av dem har dock varit ”gifter” enligt den definition som återfinns i läkarböcker och ordböcker. Gifter i maten innefattar för övrigt en rad ämnen som är högst naturliga eller organiska för att tala med att språkvetarens vokabulär.

 Vårt moderna jordbruk har förvisso problem många miljöproblem men att kalla det giftodling är lika begåvat som att kalla alla radioprogram för vänstervridna.

Låt oss vara varsamma med orden! Spara ordet gift till skandaler då livsmedelstillverkare i Kina dödar spädbarn genom att mixtra med mjölkersättningen eller när industrin i Seveso sprider dioxin i hela landskapet.

 Eller för att citera en av mina favoriter, Lars Forsell:

"Snickaren har en låda med fackord

Muraren sina

och den som skall styra en stat

kan väl inte bara gasta i stormen:

Dom där sitter fel! Reva dom där!

Jag måste använda ord

när jag talar till er

Ni måste lära er ord."

När allt blir giftigt förlorar ordet sitt värde. När public service saknar källkritik blir det svårt att angripa dem som gjort det till sin affärsidé´.

 Slutligen, när blev det en programledares främsta uppgift att tycka? Att vara smakdomare över vad som är rätt och fel?Det tycker jag om! Nä, det gillar jag inte!

Förmodas inte vi lyssnare kunna bilda oss en egen uppfattning? Utifrån fakta?

 

Jag skriver dessa rader med ett visst inre motstånd eftersom jag redan vet hur de kommer att bli bemötta.  Inte med fakta utan med angrepp på min ”identitet”.

- Äh, en gammal surgubbe som inte förstår att vi måste satsa på ungdomen i P1”.

 Jag kommer vidare att anmäla Vetenskapsradio Språket till Radionämnden trots att jag redan vet att de inte kommer att fälla programmet.

 

Min poäng är att det finns rätt och fel. Och att om vi inte ständigt kämpar med att för att förstå verkligheten, utan fördummande förenklingar, så hamnar vi alla i Trump och Putins våld. Samt att public service borde vara ett föredöme när det gäller källkritik, opartiskhet och val av ord.

 

Eller för att citera Erik Åsard:

”Vi lever i en tid då vi översköljs av information som inte sällan är desinformation, åsikter som saknar insikter och fakta som ofta är vinklade eller uppdiktade. Det är lätt att ge upp när man ser mängden av sakfel, hat och lögner på nätet. Men om vi gör det sviker vi inte bara det kritiska uppdraget, vi lämnar också fältet fritt för bluffmakarna att fortsätta förgiftningen av debattklimatet. Därför är det viktigt att bedriva källkritik, att stå upp för det rationella tänkandet och att bemöta faktaförvrängare. Som det heter i ett klokt engelskt uttryck: ”You are entitled to your own opinion, but you are not entitled to your own facts.”

 

Helg på Sjukhuset

Det blir ingen vit jul i år. Å andra sidan så blir det inte någon blåvit julhelg heller. Att ligga på sjukhus under de stora helgerna är inte en sinekur. Men sjukdom och död håller sig inte med någon planeringskalender.

Tack alla ni som bekymrat er! Ett särskilt tack till Göran som skickat sin nyskrivna roman till mig. Vilken gåva!

Jag är nu färdigutredd och avvaktar provsvar. Har träffat på glada, kompetenta och medkännande läkare, systrar och undersköterskor.   Men också stundtals sugits in i den märkliga cortex av tid och rum som råder på svenska sjukhus.

När jag lämnar min avdelning – för den här gången – håller personalen på att flytta ihop med den på den andra sidan. Ja, av avdelningen alltså. En sådan tudelning kan tyckas vara en petitess, men icke. När jag rätt utmattat ligger nere i en säng på röntgen och väntar på att komma tillbaka så kommer två syrror rån korridoren förbi. De ser mig men säger inte hej eftersom jag ju inte finns på deras sida. Däremot stannar de till och diskuterat om inte den där sängen jag ligger i hör till dem.

Sådant är viktigt.

Logistiken på de stora sjukhusen är en historia i sig. Om man inte kan gå själv så körs man av ett slags patienttruckar mellan sal och operation. Eller som i mitt fall till undersökningsrummen. Just denna min sista dag slumpade det sig så att båda mina truckförare var rejält förkylda. Snoren rann och virusen spreds i fartvinden. Det slog mig att om man var någon slags lömsk bioterrorist så vore detta det ultimata sättet att snabbt sprida smitta ibland människor med nedsatt motståndsförmåga. Låt smittbärarna åka runt mellan sjukhusets alla avdelningar och vara i kontakt med så många patienter som möjligt. Lysande!

Än märkligare är att truckföraren tittar frågande på min droppställning när jag skall stiga på vagnen. 

- Var skall du ställa den?

Det kan inte vara första gången en sådan här transport stöter på en passagerare med dropp?

 När jag ber en förbipasserande personal om hjälp för att komma upp på vagnen med mitt bihang och snabbt iväg till röntgen frågar han, men vem har hand om dig?

Eh, jag trodde du jobbade här?!

 

Nej, nu skall jag hålla för i år. Låta julefriden sänka sig över Vårdapparaten och sända en tanke till de stackare som ligger kvar där i det blåvita ljuset.

Nu tar trots allt många ledigt. Eller som det stod på en griffeltavla utanför RÖNTGENMOTTAGNINGEN när vi for förbi.

"DROP IN SKELETT STÄNGT UNDER HELGERNA"

Det finns oerhört många trevliga, kompetenta och empatiska människor som arbetar där på det stora sjukhuset. Människor som tar ansvar och inser att de har hand om sjuka medmänniskor samt att sjukhuset är till för patienterna i första hand, inte för personalen. Duktig personal som sliter med jourer och med griniga patienter.

Men det finns tyvärr också motsatsen. Och det finns en negativ kultur som smittar lika mycket som de förkylda truckförarna.

Det vore skönt att kunna börja vaccinera mot den.

Det är något som goda krafter inom professionerna och inom patientkåren borde kunna lova varandra att försöka under det kommande året.  Även jag skall försöka se med milda ögon på det blåvita skymningslandet.

God Jul på er!

När vrider det?

Nu vänder det! Ungefär så brukar vi utropa i de här tidskrokarna av året. Alternativt; nu går vi mot ljusare tider!

Mera krasst kan man väl konstatera att väl jordaxeln, den där tänkta pinnen genom jordklotet, snart börjar luta åt rätt håll igen. Sett ur våra bleka ögon, vi som satts att leva på norra halvklotet av denna planet. Nu vrider det sig alltså mot vår för oss. Men som bekant går det långsamt – alldeles för långsamt om någon skulle fråga mig. Jag vet att det hör till god svensk ton att prisa de vackra snövidderna och den bitande kylan. Här måste jag erkänna att jag hyser en annan uppfattning. För mig får det gärna blir maj i morgon.

Men nu går det mot rätt håll för att avverka ännu en kliché i samlingen. Nu har vi passerat den där tiden på året då man har tur om man hinner se dagsljuset flämta förbi.

Exakt 11.44 i dag börjar jordaxeln luta så att vi här i norr får se vår närmaste stjärna - solen -lite längre varje dag.

 När jag kommer ut från Akademiska Sjukhuset är betydligt svårare att förutse…

Detta har hänt - ingenting

Kära läsare därute!

Ni undrar kanske vad som händer här på det stora Sjukhuset. Eller det gör ni säkert inte, ni har säkert fullt upp med julstressen.

Egentligen borde ni göra ett kort besök i denna alternativa värld!

För här i den blåvita zonen råder ju som bekant en annan tidsuppfattning. LANDSTINGSTIDEN.

 Vid rondtiden, runt 10.00, kom en läkare förbi och vi gick igenom vad som skall göras.

Nu och framöver.

Kändes bra.

 Men därefter föll allt åter tillbaka i långtråkighetens lunk.

Som var och en förstår är alla tidsangivelser en smula osäkra så här inne i ett blåvitt hål. Men jag får för mig att ingenting har hänt på tre timmar.

Det är förmodligen också därför som personalen får något nervöst i blicken när man frågar dem när det där ingreppet som skulle utförts 08.15 skall äga rum. På riktigt.

”Vi vet inte” muttrar de defensivt.

 Men när personalen inte kommer till patienten så får patienten jaga rätt på personalen.

Inte vet jag hur bra det är att trava runt med en droppställning i korridorerna men det finns liksom inga alternativ. Att ringa på larmklockan känns lite väl drastiskt och när man väl gör det så kommer en undersköterska som lovar att hen skall jaga rätt på en sjuksyster. Sjuksystern behöver sedan inte sällan jaga rätt på en läkare. Och då är det bara att hoppas att läkaren är av rätt sort och av rätt rang.

 

Så går en dag än från vårt liv och kommer aldrig åter.

 

Nå, efter visst besvär har jag nu lyckas pressa fram en ny möjlig tid för mitt lilla ingrepp. Runt 14 är den senaste prognosen. Någonting, kalla det erfarenhet, säger mig att den förutsägelsen är lika säker som väderprognosen 10 dagar framåt.

Det blir nog en blåvit jul.

 

Vi repeterar. Jag skrevs in klockan 11 på fredagen i förra veckan. Jag skulle inställa mig på mottagningen igen 16.00 på söndag. Nu är klockan snart 13.00 på måndag, enligt vedertagen tideräkning. Men ingrepp nummer ett är fortfarande inte utfört.

 

Jag skall tillbaka hit senare i veckan, men det kanske är lika  bra att stanna kvar här tills dess? Så att jag finns till hands när det passar Vårdapparaten?

 

  

Nära nu

I väntan på vård.

Natten har varit som sjukhusnätter är. Erbarmlig. Slangen/nålen i vänster armveck gör inte upplevelsen bättre. Men ”dom vill ha det så”.

”Dom” är i det här fallet läkarna som skall operera. Antar jag?

(Sett ur mitt lite trånga patientperspektiv vet jag att man sover mycket bättre med nålen på handen. )

Och här finns ett annat gap i kommunikationen, det mellan professionerna.

Teamkänslan verkar fortfarande vara en lika avlägsen vision som det där med patienten i centrum.

 

Nå, alldeles nyss var det nära. Nära att den där undersökningen jag skall in på verkligen blev av. På utsatt tid. 08.15

Men en patient med bröstsmärtor hann före. Och det köper jag. Oavsett hur allvarliga de där smärtorna nu var. Att vänta när man vet orsaken är så mycket lättare än att inte veta varför man hålls i det blåvita morgonlandet.

Himlen utanför fönstre är i ungefär samma nyanser, där ute är det måndag. Snart vänder det. Snart så blir dagarna några dallrande minuter längre igen. Snart nu så...

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se