Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Helg på Sjukhuset

Det blir ingen vit jul i år. Å andra sidan så blir det inte någon blåvit julhelg heller. Att ligga på sjukhus under de stora helgerna är inte en sinekur. Men sjukdom och död håller sig inte med någon planeringskalender.

Tack alla ni som bekymrat er! Ett särskilt tack till Göran som skickat sin nyskrivna roman till mig. Vilken gåva!

Jag är nu färdigutredd och avvaktar provsvar. Har träffat på glada, kompetenta och medkännande läkare, systrar och undersköterskor.   Men också stundtals sugits in i den märkliga cortex av tid och rum som råder på svenska sjukhus.

När jag lämnar min avdelning – för den här gången – håller personalen på att flytta ihop med den på den andra sidan. Ja, av avdelningen alltså. En sådan tudelning kan tyckas vara en petitess, men icke. När jag rätt utmattat ligger nere i en säng på röntgen och väntar på att komma tillbaka så kommer två syrror rån korridoren förbi. De ser mig men säger inte hej eftersom jag ju inte finns på deras sida. Däremot stannar de till och diskuterat om inte den där sängen jag ligger i hör till dem.

Sådant är viktigt.

Logistiken på de stora sjukhusen är en historia i sig. Om man inte kan gå själv så körs man av ett slags patienttruckar mellan sal och operation. Eller som i mitt fall till undersökningsrummen. Just denna min sista dag slumpade det sig så att båda mina truckförare var rejält förkylda. Snoren rann och virusen spreds i fartvinden. Det slog mig att om man var någon slags lömsk bioterrorist så vore detta det ultimata sättet att snabbt sprida smitta ibland människor med nedsatt motståndsförmåga. Låt smittbärarna åka runt mellan sjukhusets alla avdelningar och vara i kontakt med så många patienter som möjligt. Lysande!

Än märkligare är att truckföraren tittar frågande på min droppställning när jag skall stiga på vagnen. 

- Var skall du ställa den?

Det kan inte vara första gången en sådan här transport stöter på en passagerare med dropp?

 När jag ber en förbipasserande personal om hjälp för att komma upp på vagnen med mitt bihang och snabbt iväg till röntgen frågar han, men vem har hand om dig?

Eh, jag trodde du jobbade här?!

 

Nej, nu skall jag hålla för i år. Låta julefriden sänka sig över Vårdapparaten och sända en tanke till de stackare som ligger kvar där i det blåvita ljuset.

Nu tar trots allt många ledigt. Eller som det stod på en griffeltavla utanför RÖNTGENMOTTAGNINGEN när vi for förbi.

"DROP IN SKELETT STÄNGT UNDER HELGERNA"

Det finns oerhört många trevliga, kompetenta och empatiska människor som arbetar där på det stora sjukhuset. Människor som tar ansvar och inser att de har hand om sjuka medmänniskor samt att sjukhuset är till för patienterna i första hand, inte för personalen. Duktig personal som sliter med jourer och med griniga patienter.

Men det finns tyvärr också motsatsen. Och det finns en negativ kultur som smittar lika mycket som de förkylda truckförarna.

Det vore skönt att kunna börja vaccinera mot den.

Det är något som goda krafter inom professionerna och inom patientkåren borde kunna lova varandra att försöka under det kommande året.  Även jag skall försöka se med milda ögon på det blåvita skymningslandet.

God Jul på er!

När vrider det?

Nu vänder det! Ungefär så brukar vi utropa i de här tidskrokarna av året. Alternativt; nu går vi mot ljusare tider!

Mera krasst kan man väl konstatera att väl jordaxeln, den där tänkta pinnen genom jordklotet, snart börjar luta åt rätt håll igen. Sett ur våra bleka ögon, vi som satts att leva på norra halvklotet av denna planet. Nu vrider det sig alltså mot vår för oss. Men som bekant går det långsamt – alldeles för långsamt om någon skulle fråga mig. Jag vet att det hör till god svensk ton att prisa de vackra snövidderna och den bitande kylan. Här måste jag erkänna att jag hyser en annan uppfattning. För mig får det gärna blir maj i morgon.

Men nu går det mot rätt håll för att avverka ännu en kliché i samlingen. Nu har vi passerat den där tiden på året då man har tur om man hinner se dagsljuset flämta förbi.

Exakt 11.44 i dag börjar jordaxeln luta så att vi här i norr får se vår närmaste stjärna - solen -lite längre varje dag.

 När jag kommer ut från Akademiska Sjukhuset är betydligt svårare att förutse…

Detta har hänt - ingenting

Kära läsare därute!

Ni undrar kanske vad som händer här på det stora Sjukhuset. Eller det gör ni säkert inte, ni har säkert fullt upp med julstressen.

Egentligen borde ni göra ett kort besök i denna alternativa värld!

För här i den blåvita zonen råder ju som bekant en annan tidsuppfattning. LANDSTINGSTIDEN.

 Vid rondtiden, runt 10.00, kom en läkare förbi och vi gick igenom vad som skall göras.

Nu och framöver.

Kändes bra.

 Men därefter föll allt åter tillbaka i långtråkighetens lunk.

Som var och en förstår är alla tidsangivelser en smula osäkra så här inne i ett blåvitt hål. Men jag får för mig att ingenting har hänt på tre timmar.

Det är förmodligen också därför som personalen får något nervöst i blicken när man frågar dem när det där ingreppet som skulle utförts 08.15 skall äga rum. På riktigt.

”Vi vet inte” muttrar de defensivt.

 Men när personalen inte kommer till patienten så får patienten jaga rätt på personalen.

Inte vet jag hur bra det är att trava runt med en droppställning i korridorerna men det finns liksom inga alternativ. Att ringa på larmklockan känns lite väl drastiskt och när man väl gör det så kommer en undersköterska som lovar att hen skall jaga rätt på en sjuksyster. Sjuksystern behöver sedan inte sällan jaga rätt på en läkare. Och då är det bara att hoppas att läkaren är av rätt sort och av rätt rang.

 

Så går en dag än från vårt liv och kommer aldrig åter.

 

Nå, efter visst besvär har jag nu lyckas pressa fram en ny möjlig tid för mitt lilla ingrepp. Runt 14 är den senaste prognosen. Någonting, kalla det erfarenhet, säger mig att den förutsägelsen är lika säker som väderprognosen 10 dagar framåt.

Det blir nog en blåvit jul.

 

Vi repeterar. Jag skrevs in klockan 11 på fredagen i förra veckan. Jag skulle inställa mig på mottagningen igen 16.00 på söndag. Nu är klockan snart 13.00 på måndag, enligt vedertagen tideräkning. Men ingrepp nummer ett är fortfarande inte utfört.

 

Jag skall tillbaka hit senare i veckan, men det kanske är lika  bra att stanna kvar här tills dess? Så att jag finns till hands när det passar Vårdapparaten?

 

  

Nära nu

I väntan på vård.

Natten har varit som sjukhusnätter är. Erbarmlig. Slangen/nålen i vänster armveck gör inte upplevelsen bättre. Men ”dom vill ha det så”.

”Dom” är i det här fallet läkarna som skall operera. Antar jag?

(Sett ur mitt lite trånga patientperspektiv vet jag att man sover mycket bättre med nålen på handen. )

Och här finns ett annat gap i kommunikationen, det mellan professionerna.

Teamkänslan verkar fortfarande vara en lika avlägsen vision som det där med patienten i centrum.

 

Nå, alldeles nyss var det nära. Nära att den där undersökningen jag skall in på verkligen blev av. På utsatt tid. 08.15

Men en patient med bröstsmärtor hann före. Och det köper jag. Oavsett hur allvarliga de där smärtorna nu var. Att vänta när man vet orsaken är så mycket lättare än att inte veta varför man hålls i det blåvita morgonlandet.

Himlen utanför fönstre är i ungefär samma nyanser, där ute är det måndag. Snart vänder det. Snart så blir dagarna några dallrande minuter längre igen. Snart nu så...

 

Lyssna i natt!

Strax innan 22.00 får jag så den där nålen satt. Ja, det är ju så man säger när man ordnar ”en ingång” i kroppen.  Vid det här laget har jag lärt mig massor (?) om Al Capone. Fortfarande (ping) Kunskapskanalen.

Att sätta nålar är ingens favoritsysselsättning, därför har jag fyllt flera plasthandskar med varmvatten för att värma ådrorna innan dess. En instruktion som kanske inte är ut vägen att förmedla till de mindre stuckna?

 Sedan skall det där droppet tydligen inte sättas in innan klockan 05.00

Detta är nu den fjärde tidsuppgift jag erhåller om det. Men dagen är inte över än så. 

 Å andra sidan berättar syster ett för mig nu att jag kan vänta att få göra min undersökning 08.15! Det är lite intressant eftersom jag så sent som i fredags fick den bestämda upplysningen att ” vi (avdelningen, förstås) får inte den informationen innan 08.00 på måndag”.

 Så går då Natten på. En uska( undersyrra) som lovar att väcka mig  06 i morgon om jag nu måste duscha ytterligare en gång (?). En professionell syster som frågar mig hur läget är, berättar utförligt om vad som skall hända och lovar att fixa lämpliga medikament. Hon vet vad alla borde veta, det sparar mycket tid att ta sig tid att lyssna!

 Så det är lite svensk roulett. Du betalar full skatt och ibland har du tur och får bra sjukvård.

 Nå, allt detta är förstås petitesser och alldeles för detaljerat för er kära läsare, men jag försöker bara visa lite hur bedrövligt dåligt detta med kommunikation fungerar inom svensk sjukvård i dag. Både mellan avdelningarna på det stora sjukhuset och framförallt till den där patienten som finns där någonstans i periferin.

 

I fönstret lyser en matt adventsljusstake , Kunskapskanalen fortsätter med Englands blodiga historia...

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se