Sådana reaktioner på allvarliga händelser i Sverige kan vi spåra åtminstone sex decennier tillbaka. Ordet som används är ”pojkstreck”, enligt ordboken lika med skoj, upptåg, ofog, bus, hyss. (”Flickstreck” finns inte – det säger också något.)

I samband med rättegången för den utdragna, grova misshandeln och mordet på den hemlösa rumänska typografen Gheorge Hortolemei-Lupu (i medierna kallad Gica) kallade den misstänkta 14-åringens advokat fallet ”ett pojkstreck som gick överstyr”.

Men är det så mycket att bry sig om, att en minderårig misstänkt mördares försvarare försöker tona ned brottets allvar?

Jo, för pojkstreckstemat blir högintressant om man sätter det i ett historiskt perspektiv. Det smyger sig in i spalterna då och då, kanske omedvetet. I fjol var Ken White på väg hem till sin familj i Michigan, USA när några tonåringar släppte en 2,5 kilo tung sten från en motorvägsbro. Stenen gick genom vindrutan och krossade Whites huvud. Aftonbladets rubrik köpte pojkarnas förklaring: ”Pojkstreck gick snett – tonåringar åtalas för dråp”.

När det gäller rasistiska attacker tycks förklaringen legio. Judiska församlingen i Malmö utsattes 2012 för ett attentat. En explosion inträffade utanför lokalerna och en sten krossade pansarglaset i ett fönster. Efter kritik från Svenska kommittén mot antisemitism förklarade åklagaren att han avsiktligt kallat dådet ”ett urspårat pojkstreck” för att ”tona ned allvaret”.

När medlemmar från Judiska församlingen i Malmö – mest barn – besökte sin kursgård i Höllviken ett par år tidigare omringades och trakasserades de av ett tjugotal ungdomar som skanderade ”heil Hitler”, ”judesvin”, ”judejävlar” och ”ni ska gasas!” Föräldrar till förövarna hördes senare tala om händelsen som ett pojkstreck.

Tydligen har pojkstrecksförklaringen använts i betydligt vidare kretsar, för när flera skolor i Stockholm 2014 klottrades ned med nazistiska och antisemitiska symboler och uttryck skrev en debattör på svt.se att det måste bli slut med att polisen och Säpo hänvisar till utslag av ”pojkstreck” … ”när vår offentlighet blir attackerad med nazistiska slagord”.

Så här har det uppenbarligen låtit minst sedan en antisemitisk epidemi svepte över Europa 1959–60 och attacker mot judiska institutioner i Sverige förklarades som, ja, ni vet vad.

Även i Forserum, där svensksomaliska invånare för ett antal år sedan utsattes för omfattande rasistisk förföljelse av ungdomar hördes många tala om… ni fattar.

Kan vi börja skönja en struktur? Det som närmare borde undersökas nu är om våld och död ses som resultat av ”pojkstreck” bara när förövarna hör till en ”vit” majoritetsbefolkning. Eller kallar vi våld och död ”pojkstreck som gått överstyr”, även när förövarna bor i förorten och har sin sina rötter utanför landet?

Ord betyder något, signalerar något. Så vad betyder då egentligen pojkstreck?