Så länge Sverige omväxlande styrdes av socialdemokratiska och borgerliga regeringar var det enkelt att ha synpunkter på regeringspolitiken. Vad betydde den för välfärden, jobben, företagsklimatet, stödet till de utsatta och så vidare? Med tillräckligt goda argument kunde oppositionen sedan få chansen att försöka med sitt alternativ. En sak var säker – politiken höll någorlunda väl ihop och det fanns en tanke bakom reformerna.

När den första blocköverskridande höstbudgeten börjar ta form står det klart att den största svagheten med de 73 punkterna i Januariavtalet är ansvarsfrågan. Regeringen är förstås ansvarig för det budgetförslag som lämnas till riksdagen nästa onsdag. Men man säger inte heller emot när Centern och Liberalerna tar åt sig äran för ”sina” förslag.

En illustration till hur Januariavtalet landat är LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Han tycker det ska rivas upp och göras om. ”Byter man skattesänkningar mot satsningar på mindre kommuner tror jag att man har stöd av 80-90 procent av befolkningen”, säger han och lägger till att uppgörelsen om anhöriginvandring har ”noll folklig förankring” (Expressen 6/9).

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni tycker å sin sida att familjeveckan (från S) och utvecklingsåret (från MP) kan rivas upp när konjunkturen viker. Då finns det mer angelägna satsningar, sade hon i SVT:s Agenda (1/9).

Det värmer tillfälligt att få igenom sin politik. L- och C-väljare kan till och med känna att det går bättre än under alliansåren. Värnskatten och landsbygdsavdrag, inte illa! Offerkoftan sitter också hyfsat bra på socialdemokratin för tillfället. Reformer man inte vill se bakas ihop med reformer man vill se men inte stå för, och slutsumman blir ett stycke regeringsduglighet. Vi som tar ansvar för landet, alltså.

Det finns områden där alla fyra partierna är överens. Där finns rejält ökade statsbidrag till kommuner, liksom satsning på trygghet. Alla står bakom fler poliser och den kraftfulla satsning på rättssystemet som Liberalerna fick äran av att presentera på måndagen. Till slut stod alla också bakom förstärkningen av försvaret fram till 2025. Enigheten gäller inte bara januaripartierna. Den kan också utsträckas till Moderaterna och Kristdemokraterna.

Det som saknas är någon som tar helhetsansvaret. Finansminister Magdalena Andersson (S) kommer i budgetdebatten att angripas av oppositionspartierna M, KD, V och SD. Men hon svarar bara delvis för sin egen politik. Vad är tanken bakom de sänkta arbetsgivaravgifterna för utsatta grupper som S tidigare varit emot? Fråga Annie Lööf (C).

Ett hot mot Januariavtalet är spänningarna inom S och L. Men ett ännu större hot är de bistrare tider som väntar i världsekonomin och i Sverige, när inte miljarderna längre kan fördelas och hårda prioriteringar krävs. Att plocka sura kart i stället för söta bär från körsbärsträdet blir inte alls lika trevligt.