Tjejers rätt i samhället (Tris) uppmärksammade internationella flickdagen genom att i fredags ordna en föreläsning med gymnasieläraren Marléne Stenman. 

Det var många som hade hittat till stadsbiblioteket för att lyssna. Stenman är nämligen inte vilken lärare som helst. Hon har uppmärksammats för att ha räddat tillbaka bortförda flickor hem till Sverige.

 

 

Hederskulturen är särskilt stark i delar av världen där det saknas en fungerande stat. Men den finns i allra högsta grad även i här. Tidigare i år släppte Tris rapporten ”UNG018”, där över tusen niondeklassare på 13 skolor i Uppsala hade fått svara på frågor om hedersförtryck. I undersökningen framkom det bland annat att många utrikesfödda flickor, med utrikesfödda föräldrar, inte själva får bestämma vem de ska gifta sig med. I just den gruppen svarade 35 procent att de ett villkorat val, medan 33 procent inte har något medbestämmande alls.

Två tredjedelar av dessa tjejer får alltså inte helt bestämma över vem de ska gifta sig med. Även pojkar drabbas, vilket också framkom i UNG018. Men förtrycket slår i regel extra hårt mot flickor.

I den fullsatta salen på Tris arrangemang i fredags fanns skolpersonal, personer som arbetar mot hedersförtryck från såväl Uppland som utanför, och lokala politiker.

 

 

Marléne Stenman, från Mjölby i Östergötland, berättade från scenen om hur hon som lärare för snart tio år sedan mötte sin första elev från en tydlig hederskontext. Fickan, kallad Amina, visade sig må dåligt. Hon var isolerad efter skoltid och i psykiskt dåligt skick. Föräldrarna hotade henne bland annat med att skickas till hemlandet om hon inte bar slöja. 

Som lärare fick Stenman söka information för att försöka förstå vad det handlade om. Hon googlade på ”Fadime”, tog kontakt med akademiker och organisationer, och satte sig in i frågorna.

Men när hon som lärare larmade om problemen möttes hon med oförståelse både hos kommunens socialtjänst och hos sin egen skolledning. Socialtjänstens lösning var att ordna möten mellan Amina och hennes föräldrar, vilket bara förvärrade situationen. När Amina fick tider hos barn- och ungdomspsykiatrin var hon tvungen att ha med sin pappa. Inte ens när Amina gav signaler om att hon ville ta sitt liv trillade polletten ner hos socialsekreterarna. På jobbet kallades Stenman in till skolans rektor som ifrågasatte hennes engagemang för eleven. ”Vad har du för intresse i henne?”, frågade han.

Socialtjänsten gav inte upp sin målsättning att Amina skulle tillbaka till sin familj. Det slutade med att flickan lurades till Irak där hon och hennes lillasyster hölls isolerade i en by.

 

 

Stenman lyckades, tack vare envishet och kontakter, bidra till att få hem Amina. Det är inte det enda exemplet på bortförda barn och unga som Stenman har hjälpt tillbaka till Sverige. På Tris arrangemang mötte jag även Issis Melin, en skolkurator i Västerås där jag tidigare arbetade. Melin räddade för några år sedan hem en 13-årig flicka. Hjältar som Stenman och Melin har stött på hinder och oförståelse. När Stenman berättade om erfarenheterna av att ifrågasättas och motarbetas nickades det igenkännande i salen. 

Samtidigt har mycket blivit bättre de senaste tio åren. ”Alla fattar vad jag säger och pratar om i dag”, som Stenman sa på scen. Men hennes budskap handlade inte bara om att förstå, utan också om att göra rätt: ”Vi ska aldrig någonsin kompromissa med barnrätten. Vi ska ha det i ryggen, oavsett hur arga föräldrarna är.”

Det är precis så enkelt, och så svårt.