Diskussionerna stannar dock ofta vid om det ska vara tillåtet eller inte att bära slöja, som nu senast kommentarerna efter Skolverkets besked om riktlinjer för slöjbärande i skolan.
Det som borde vara viktigare att diskutera, de underliggande värderingar som gör att vissa kvinnor väljer att täcka sitt hår eller ansikte diskuteras inte lika ofta.
Det är naturligtvis inte lika lätt att diskutera värderingar som ett klädesplagg, men det borde inte hindra oss från att försöka.

För just slöjan har den innebörd som vi själva ger den. När den yngsta dottern, lady Sybil, i den hyllade tv-serien Downton Abbey under första världskriget beslutar sig för att utbilda sig till sjuksköterska bryter hon med en hel föreställningsvärld om hur en ung kvinna i hennes ställning bör vara. Lady Sybils nyvunna frihet symboliseras av en huvudduk som inte bara täcker hela hennes huvud utan når ned längs halva ryggen. Men upprörs vi av denna? Knappast – huvudduken blir till en symbol för hennes frigörelse.
Inte heller leder nunnors val att bära ett dok till några större diskussioner, trots att även dessa kan vara tämligen heltäckande och täcka håret och delar av ansiktet.

Även bland chassidiska judar finns strikta klädkoder – både bland män och kvinnor. Kvinnor ska inte visa upp hår eller hud. De täcker därför håret med en sjal. Det accepteras inte av alla. Många kvinnor har valt bort huvudsjalen och i stället valt att ta på sig en peruk. Det är mindre iögonfallande och därmed också mindre provocerande för omgivningen. Men bytet från sjal till peruk har inte fått denna grupp kvinnor att ändra sina värderingar. De är lika ortodoxa i sitt sätt att leva som förr.

Artikelbild

| Emma Wange

Så frågan som borde diskuteras oftare är således om det verkligen är slöjan vi reagerar emot eller den människosyn den representerar?
Om det är människosynen vi inte gillar, vad kommer vi då att uppnå om vi förbjuder slöjan av skäl som inte är hänförliga till säkerhet, hygien eller pedagogik?