Det enda som förvånar är antalet. Att 556 000 människor lever i något av Sveriges 61 utsatta områden. Var artonde svensk har alltså sämre förutsättningar att klara skolan och hitta jobb, det som kallas livschanser, och upplever betydligt större otrygghet än övriga. Stiftelsen the Global Village har tagit fram statistiken som presenterade inför starten av Järvaveckan i förra veckan (DN Debatt 11/6).

När stiftelsens grundare Ahmed Abdirahman presenterar ”fakta om de som lever i utsatta områden” borde ingen bli förvånad: Högre arbetslöshet jämfört med det omgivande samhället (åtta procent mot tre), betydligt lägre medianinkomst (205 000 mot 321 000) och betydligt sämre skolresultat. Var tredje kille går ut årskurs nio i ett utsatt område utan att ha gymnasiebehörighet. Det är så det ser ut, och i de drygt 20 särskilt utsatta områdena ser det ännu sämre ut.

Man kan tillägga att den stora tillväxten av utanförskap, sedan 2015, skett under brinnande högkonjunktur när företagen sökt med ljus och lykta efter folk att anställa, men ofta inte hittat någon med rätt utbildning. Vilket ju inte är så konstigt när en så stor del av de arbetslösa inte ens har gymnasieutbildning.

Enligt TT behöver Ahmed Abdirahman bara tänka i bråkdelar av en sekund på frågan om vilken utmaning som är viktigast att klara i de utsatta områdena: ”Skolan, herregud, skolan!”, slår han fast.

Den slutsatsen borde inte heller förvåna. Skolan är den enda vägen bort från ett utsatt område, eller snarare från allt som utmärker ett utsatt område. Redan i tioårsåldern kan vägen stakas ut. Mot slutbetyg och vidareutbildning, eller mot utanförskapet. Tioåringen kan bli den som börjar springa ärenden åt äldre kriminella. Trångboddhet och avsaknad av vuxna förebilder bidrar också, och om det dessutom är stökigt i klassrummet tycks vägen utstakad för många av de unga killarna.

Detta kan man ha i minnet när Uppsala ”ska göra som Södertälje” (unt.se 11/6). I tisdags presenterades ett sexårigt samarbete (2019-2024) mellan kommunen och polisen för att komma till rätta med den grova brottsligheten i Gottsunda och Valsätra. Målet är att minska antalet skjutningar, öka tryggheten i Gottsunda centrum och på Bandstolsvägen, nolltolerans mot narkotikaförsäljning och svarta hyreskontrakt samt att minska rekryteringen till kriminella gäng.

Målsättningen är bra. Mer samarbete är bra. En ny polisstation i området kan vara bra. Men det är ingenting som inte prövats tidigare. Alltsedan Gottsunda byggdes ut på 1970-talet har det blivit till ett mantra, samarbetet mellan polis, skola och socialtjänst, något som upprepats och som genererat otaliga projekt. Men resultaten har som alla kan se uteblivit. Och vad är det egentligen Södertälje kommun har gjort?

”Har ni penna? Sudd?” En lärare på Hovsjöskolan i Södertälje välkomnar eleverna till lektionen, från ett reportage i SR Tendens i våras. I P1 Morgon förra måndagen diskuterades utvecklingen på Hovsjöskolan och Ronnaskolan. Båda skolorna har sett kraftigt förbättrade resultat då åtta av tio elever kom in på gymnasiet i höstas. Enligt Ronnaskolans rektor Henrik Ljungqvist är huvudförklaringarna dels ett system med två lärare i varje klass, dels en mycket tydlig struktur på lektionerna.

Strukturen påminner om den som introducerats av den prisbelönte rektorn på Sjumilaskolan i Göteborg, Hamid Zafar. Sådant som att hälsa, att se och respektera varje elev men också att ställa krav. Tvålärarsystemet kostar naturligtvis mer, men enligt Henrik Ljungqvist sparar man också pengar då man kan ha betydligt större grupper. Förutsatt att strukturen finns och fungerar, förstås.

Om Uppsala ska ”göra som Södertälje”, om utsattheten i Gottsunda och Valsätra ska minska, måste således skolan ha en framträdande roll. Men Uppsala kommun ska spara drygt 100 miljoner kronor på skolan 2019. Vad skulle stiftelsegrundaren och Järvaveckans Ahmed Abdirahman säga om det? ”Herregud”, kanske?