Fredagens riksdagsomröstning om Stefan Löfven som statsminister var nödvändig för att hinna få till en fjärde och sista inom en snar framtid. Att Löfven kommer att röstas ned står redan klart efter beskeden från C och L tidigare i veckan. Talmannen Andreas Norlén visar nu att det enda som möjligen kan häva de starka låsningarna mellan partierna är att ett ultimatum närmar sig: den här kandidaten eller ett extraval.

Eftersom de flesta vill undvika ett extraval blir den stora frågan vilken statsministerkandidat riksdagen ska ta ställning till i den avgörande omröstningen. De flesta bedömare tror att det först blir Ulf Kristersson en andra gång, sedan även Löfven en andra gång, och att allt till slut avgörs av Annie Lööf (C). Vilket löfte ska hon i så fall svika? Löftet att aldrig stödja en S-regering eller löftet att aldrig släppa igenom en regering som kräver stöd av Sverigedemokraterna?

Trots pressen och trots att 55 procent anser att Lööf bär huvudansvaret för att regeringsbildningen dragit ut på tiden (Aftonbladet/Inizio) verkar centerledaren ganska oanfrätt. Som när hon i närmast förnedrande ordalag sågade Stefan Löfven efter förra veckans kravlista och den påföljande förhandlingen. Vid en jämförelse framstår Liberalernas Jan Björklund som stukad, och huvudförklaringen är nog skillnaden i stöd från sina respektive partier.

Det måste ändå ligga närmare till hands för C och L att släppa fram Stefan Löfven. Där finns i alla fall en förhandlingssituation, även om den hittills präglats av oförenliga ståndpunkter. Även ett ”skambud” är ett bud, det inser också Annie Lööf.

Stödet från SD är en ”digital” fråga. Ja eller nej, inga mellanting och inget förhandlingsutrymme. Besvikna moderater som vill hålla ihop alliansen måste inse att det inte går utan stöd över blockgränsen. Alliansen förlorade valet mot de rödgröna partierna, 143-144, och därmed delades alliansen. Två partier registrerade en alliansförlust och två partier en ickesocialistisk seger. Med omvänt resultat hade Sverige redan haft en alliansregering som i går lagt fram sin första budget och blickat fram mot de kommande fyra åren.

Annie Lööf har en räv bakom örat, det står klart. Frågan är om talmannen Norlén kan lämna sina hittills ganska förutsägbara och regelstyrda initiativ. Om han ska undvika ett extraval krävs nog helt enkelt lite fantasi. Han behöver till exempel inte föreslå Löfven och Kristersson ytterligare en gång och därmed låta partierna fortsätta på sina upptrampade stigar.

Med Lööf som statsministerkandidat och L och MP som regeringspartner spräcks både alliansen och de rödgröna. Varken Löfven eller Kristersson kommer att jubla över förslaget, men båda kommer också att kunna få gehör för delar av sin politik. Det finns flera exempel på lösningar som är fullt acceptabla. Regeringsbildningen har sedan länge passerat stadiet när många hoppades att det skulle bli riktigt bra. Nu måste Sverige styras.