Erik Ullenhag hoppar av partiledarstriden. I en debattartikel förklarar han det med att han inte har fått tillräckligt starkt stöd efter att "förbund, kommunföreningar, sidoorganisationer och medlemmar nu sagt sitt i en demokratisk process" (Aftonbladet, 25/6). I går meddelade partiets valberedning att den föreslår Nyamko Sabuni. Och eftersom Johan Pehrson redan har tagit tillbaka sin kandidatur står Sabuni ensam kvar inför landsmötet på fredag.

På samma sätt som det var bra att Birgitta Ohlsson trädde fram häromåret och kandiderade till partiledarposten, har det varit bra att Erik Ullenhag och Johan Pehrson gjorde det nu. Fler politiker borde våga ta steget: träda fram, kampanja, prata politik, testa sitt stöd. Alla kan inte att bli partiledare, men det har varit en styrka för ett litet parti som Liberalerna att ha "erbjudits" så starka kandidater.

Som alltid vid laddade och engagerande politiska val finns det även personer som går över gränsen, inte minst i sociala medier. Ullenhag skriver i sin artikel att han har "blivit anklagad för allt från att vara för hedersförtryck och extremism, till att ha som grundidé att förstöra det Sverige jag är så stolt över". Dessa grundlösa anklagelser och påhopp – inte sällan från anonyma politikerföraktande konton – är lika tröttsamma som förutsägbara. Sabuni nämnde i en kandidatutfrågning att hon undviker sociala medier på grund av just den hårda tonen.

Ullenhag skriver i sin artikel att han även mött en "väldigt tuff ton mellan partikamrater". Det blir en utmaning för Sabuni och den partiledning som tar vid att hantera konflikterna i partiet. Går det att läka såren? Rentav finna något positivt med åsiktsbredden i partiet? Som någon påpekade ryms ju så väl Göran Greider som Widar Andersson inom socialdemokratin.

Sabuni klarade sig bättre i medlemsomröstningarna av flera skäl: Hon var tidigt ute. Man ska inte underskatta vikten av att partiledarkandidater åker runt i landet och träffar partimedlemmar. Hon är dessutom uppskattad som person och politiker, såväl inom Liberalerna som utanför. Och för det tredje var Ullenhag förknippad med partietablissemanget, en partiledning det uppenbarligen fanns ett missnöje med ute i partilandet.

Förutom starka röster från Uppsala och Stockholm har även populära personer som Cecilia Malmström och partiveteraner som Bengt Westerberg uttryckt sitt stöd för Ullenhag. Paradoxalt nog har det troligtvis stärkt bilden av att han är "elitens" kandidat, som genom att vips ta flyget från Amman och skriva på DN Debatt tycktes ha segern säkrad.

Men trots osakliga påhopp och nidbilderna av såväl Ullenhag som Sabuni under resans gång, hedrar det Liberalerna att ha haft en demokratisk process där medlemmarna har fått säga sitt. Inte minst hedrar det Ullenhag att respektera svaret.