Med fyra dagar kvar till EU-parlamentsvalet har temperaturen ökat något och kan beskrivas som ljummen. Förtidsröstningen har varit högre än för fem år sedan och det mesta tyder på ett ökat valdeltagande på söndag. Vilket inte är någon större bedrift, då siffran som ska slås är 51 procent från 2014.

Partierna brukar få skulden för det låga intresset och i viss mån är det befogat. Partiledarna valsar runt och pratar om ett ”ödesval”. De blandar nationella frågor med EU-frågor och säger sig förespråka ”mer EU” eller ”mindre EU”. När Ebba Busch Thor (KD) kompletterar med ”lagom EU” är samlingen komplett, och förvirringen total. Statsminister Stefan Löfven kommer med ett råd till alla väljare som inte förmår att bringa ordning i EU-politiken: ”Man kan gå på magkänsla”, säger han. Hjälp!

Under 25 år har tendensen i svenska EU-val varit att de blir till nya folkomröstningar om EU. I och med brexithaveriet, och att samtliga partier tagit bort utträdeskravet, borde den frågan kunna avföras från dagordningen. Sverige befinner sig i en union med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital och måste göra det bästa av det.

Det svåra med EU är de tre maktpelarna, ministerrådet, kommissionen och parlamentet, och hur de förhåller sig till varandra. Till en del har vi redan gjort ett EU-val i och med valet till riksdagen i höstas och att en regering utsetts. EU-parlamentet är långt ifrån maktlöst, men valet på söndag gäller i alla fall i lägre grad frågor som överstatlighet, försvar, bankunion eller handelsavtal. Och i högre grad sådant som miljö, integritet, konsumentskydd, jordbruk och brottsbekämpning.

Problemet är att argumenten biter bättre om de anspelar på rädsla. En kemikalielag eller jordbruksstödet väcker inte känslor på samma sätt som att ”ta tillbaka makten från Bryssel”. Partierna har tyvärr en del att vinna på att inte förklara och förtydliga, utan på att i stället utnyttja EU:s komplexitet.

Förhoppningsvis kommer det att stå någorlunda klart i slutdebatten på fredag (SVT) var partiernas toppkandidater står. Man bör komma ihåg att det är enskilda politiker som skickas till EU-parlamentet, mer än partiföreträdare. Deras förmåga att samverka och bygga allianser blir avgörande, inte vem som skriker högst på hemmaplan. MP:s Linnea Engström, exempelvis, är i det närmaste okänd i Sverige men rankas till de tio procent mest inflytelserika ledamöterna i EU-parlamentet den senaste mandatperioden.

En lärdom från tidigare mandatperioder är också att det lönar sig att fokusera på en eller ett fåtal frågor. Marit Paulsen (FP) förknippades med djurskydd, Isabella Lövin (MP) med fiske, och de var båda framgångsrika. Med andra ord bör det konkreta premieras framför det övergripande och fluffiga. Den som är välinformerad och lyssnar på kandidaterna kan mycket väl sedan rösta på magkänsla. Det var kanske inte riktigt vad Stefan Löfven menade?