På söndagen trappas hamnkonflikten upp med nya punktvarsel och motsvarande lockout från arbetsgivarna. En representant för skogsjätten SCA säger till Sveriges Radio att effekterna ändå kan begränsas eftersom man har en vana vid att hamnen i Göteborg, Sveriges viktigaste exporthamn, så ofta varit blockerad på grund av strejk. Det är faktiskt helt absurt.

Hamnarbetarförbundet bildades 1972 och har maximalt utnyttjat sin ställning med nycklarna till det nålsöga där papper, bilar och verkstadsprodukter ska igenom för att säkra landets välstånd. Nu har inte bara arbetsgivaren, Sveriges hamnar, tröttnat. Även den S-ledda regeringen snabbar på ett lagförslag som innebär att begränsad strejkrätt kan börja gälla redan 1 augusti. Det är i sig mycket anmärkningsvärt.

Inom LO finns olika ståndpunkter, men centralt kom man i somras överens med Svenskt Näringsliv och de andra stora facken om att ”stridsåtgärder ska inte användas i andra syften än att få till stånd kollektivavtal”. Och Hamnarbetarförbundet har erbjudits ett kollektivavtal, ett så kallat hängavtal på Transportarbetareförbundet. Men man har ändå fortsatt att välja konflikt, och utnyttjat sin dominerande ställning då bara ett fåtal hamnarbetare tillhör transportfacket.

Fackets krav gäller vanliga fackliga rättigheter som att utse skyddsombud, förhandla för sina egna medlemmar och att arbeta fackligt på arbetstid. Allt detta är också tillgodosett i det kollektivavtal man har erbjudits. Skälet till att konflikten ändå fortsätter är kravet att få teckna lokala avtal, vilket skulle innebära olika villkor på samma arbetsplats beroende på vilket fack man tillhör.

Om ett halvår är den här typen av strejk olaglig, men Hamnarbetarförbundet hinner ställa till mycket skada innan dess. Det handlar om den svenska modellen, normalt så omhuldad av facket men här försvarad av arbetsgivarna. LO kunde vara tydligare i sitt avståndstagande mot metoder som även drabbar andra fackförbund och på sikt den fackliga organisationsgraden och därmed också den svenska modellen.