På ytan råder lugn i SCB:s stora partisympatimätning som publicerades på tisdagen. Det är mycket sagt när Sverigedemokraterna seglar upp som klart näst största parti, med 22,5 procent, och ett annat parti (KD) får sitt stöd halverat sedan mätningen i maj. Men i regeringsfrågan händer inte så mycket, då de fyra januaripartierna backar med en procentenhet medan oppositionen tar röster av varandra.

Det skulle kunna vara lugnt i S-högkvarteret. 26 procent är inte så pjåkigt, trots allt. Möjligen har också det uppmärksammade tappet av LO-väljare till SD planat ut, då 0,8 procentenheter gått i den riktningen det senaste halvåret. Regeringsmakten ser ut att vara säkrad och man kan börja lägga upp strategin för valet 2022. Det skulle kunna vara lugnt, men i stället verkar kaos råda.

 

Samtidigt kom en annan mätning, från Sifo, om förtroendet för partiledarna. Statsminister Stefan Löfven rasar ned till femte plats, med ledarna för samtliga fyra oppositionspartierna (KD, SD, M och V) framför sig. Endast 26 procent har förtroende för Löfven. En statsminister måste dra sitt parti, det är därför posten är så åtråvärd. Efter valet 2010 nådde Fredrik Reinfeldt 72 procent i samma förtroendemätning.

Partiledaren Löfven har under sommaren och hösten försökt att ge avtryck på området lag och ordning och i att minska invandringen, utan att lyckas. Men värre för Socialdemokraterna är att statsministern varken förmår förklara eller försvara Januariavtalet. Inte heller kan han ta ut en riktning och leda landet. Den famösa SVT Agenda-intervjun (17/11) har knappt fått genomslag i SCB-mätningen som gjorts under lång tid (28/10-26/11).

 

Inte heller Ulf Kristersson (M) eller Ebba Busch Thor (KD) har lyckats i sitt uppsåt att följa i SD:s fotspår. Kristdemokraternas resa från 13 procent i maj till 6,6 procent började med Lars Adaktussons röstande i abortfrågan i EU. Partiet har inte återhämtat sig. En tredjedel av de som flytt KD (2,3 procentenheter) har gått till Moderaterna, men Kristersson har inte lyckats locka några andra.

Det är inte första gången Jimmie Åkesson profiterar på att vara den som hålls utanför, inte andra gången heller. Därför är januarilugnet i svensk politik så bedrägligt. Snart är S inte största parti längre. Snart är M och KD tillsammans mindre än SD. Hur attraktivt är det som ett regeringsunderlag, Ulf Kristersson?

Samtliga partiledare behöver fokusera mer på sin egen politik än på andras. Den förmågan verkar tyvärr saknas med ett ledarskap som fostrats med bara en sak för ögonen, att hålla SD utanför.