Det har gått tio år sedan ryska trupper invaderade Georgien och slog sönder illusionen om den eviga freden i Europa. Ryssland motiverade angreppet med att man ville skydda utbrytarrepubliken Sydossetien från georgisk aggression, men det egentliga syftet var uppenbart: att sätta Georgien på plats och statuera exempel. Alltsedan Rosenrevolutionen 2003 hade Georgien närmat sig västvärlden och haft som uttrycklig ambition att bli medlem i EU och Nato. Och det uppskattades inte av Kreml. Ryssland föredrar ju svaga grannar – inget av länderna i Rysslands ”intressesfär” ska inbilla sig att det går att närma sig väst ostraffat.

Rysslands krig i Georgien, som utkämpades i fem dagar, var planerat sedan flera månader och föregicks av en lång rad ryska provokationer, bland annat militärt stöd till separatister och utfärdande av ryska pass till personer i Sydossetien och den andra utbrytarrepubliken Abchazien. Kort efter kriget erkände Ryssland Sydossetien och Abchazien som självständiga stater. I det avtal om eldupphör som parterna kom överens om lovade Ryssland att lämna Georgien. Så har inte skett. I dag, tio år efter kriget, ockuperar ryska trupper en femtedel av landet.

Med Georgienkriget förändras den internationella säkerhetsordningen. Rysslands intåg i Georgien, liksom annekteringen av Krim och krigföringen i östra Ukraina några år senare, visade att tröskeln för militärt våld i Europa sänkts. Också i Sverige fick vi anledning att tänka om och se sanningen i vitögat. Även om det satt långt inne är i dag de flesta politiker överens om att Ryssland utgör det största säkerhetspolitiska hotet mot Sverige och att försvaret är i behov av kraftfulla förstärkningar efter flera år av försummelser.

Georgien har fortfarande ambitionen att bli medlem i försvarsalliansen Nato. Och Ryssland försöker fortfarande lägga sig i. Med varningen att det skulle kunna ”provocera fram en fruktansvärd konflikt” avrådde i veckan Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev Nato från att ta upp Georgien som medlem. Medvedev, som var president under Georgienkriget, menar att det vore ansvarslöst av Nato att erbjuda Georgien medlemskap. Att låta Georgien fatta sina egna säkerhetspolitiska beslut tycks alltjämt otänkbart för Ryssland. Genom stöd till proryska politiker och NGO:s, cyberattacker och andra påverkansoperationer försöker Kreml styra samhällsklimatet och politiken i Georgien. Det handlar bland annat om att svartmåla EU och Nato samt att ge näring åt socialkonservativa attityder i landet. Strategin känns igen. Ryssland agerar på likande sätt i andra delar av Europa.

Efter det kalla krigets slut verkade många tro att freden i Europa var säkrad för vår tid. Den 8 augusti 2008 fick vi tänka om. Demokratiska staters självbestämmanderätt kan aldrig tas för given, och måste alltid försvaras.