KOLUMNIST ARON LUND. Nu när den svenska militärinsatsen mot Islamiska staten (IS) i Irak har gått in på sitt femte år börjar det kanske bli dags att fråga sig vad den skulle vara bra för.

Tursamt nog har Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) gjort just detta i en utvärdering som publicerades i juni. Rapporten har inte uppmärksammats alls i svensk press, vilket är märkligt, och heller inte av något politiskt parti, vilket däremot är fullt begripligt. FOI har nämligen levererat en brutal sågning av en satsning som de gemensamt ansvarar för.

Den stora parlamentariska enighet som rått kring Irakstyrkan har inte avspeglat sig i dess omfång eller ambitioner. Det första beslutet i juni 2015 skickade bara 35 soldater, senare dubblat till 70, med uppdrag att undvika strid och istället träna de kurdiska Peshmerga-styrkorna. Sedan dess har insatsen förlängts årligen, eftersom den enligt försvarsministern “påverkar situationen och har stor betydelse”. Oppositionen har inte haft några invändningar.

FOI-forskaren Helene Lackenbauer ger emellertid en helt annan bild. De soldater hon har intervjuat (som givetvis gjort sitt bästa inom givna ramar; ingen skugga bör falla över dem) konstaterar att de till att börja med har satts att träna fel trupp.

Peshmergan är splittrad mellan två rivaliserande nationalistpartier, KDP och PUK. För att undvika att dras in i deras maktkamper har den USA-ledda koalitionen, där Sverige ingår, valt att rikta stödet till en sorts partigemensamma hemvärnsförband. Det nämns inte i FOI-rapporten, men dessa förband har alltid fungerat dåligt och behandlats styvmoderligt, eftersom varken KDP eller PUK kan dra full nytta av dem.

Svenska tränare vittnar således om att de har försetts med oavlönade rekryter utan vapen, uniformer eller ens skor. Många är analfabeter och kan inte läsa kartor eller skriftlig ordergivning, vilket Sverige tydligen har bespetsat sig på att lära ut. En del har till och med fysiska handikapp.

Resultaten är därefter. Man säger till FOI att enskilda soldater visserligen blivit skickligare men att träningen inte får fäste på enhets- och ledningsnivå, vilket inneburit att det svenska bidraget “inte förbättrar Peshmergas förmåga.”

Detta till priset av sisådär 100-200 miljoner kronor per år. Vad hade de pengarna annars kunnat gå till?

Under 2019 har regeringen anslagit 142 miljoner till truppstyrkan, vilket är en bra bit mer än det samlade svenska biståndet till Irak, 127 miljoner. Detta i ett läge där experter varnar för att de underfinansierade hjälpinsatserna i Irak håller på att kratta manegen för IS återväxt.

Att det behövs både soldater och bistånd för att långsiktigt stabilisera Irak har alltid varit uppenbart. Vad som däremot inte varit uppenbart är att det är just på det militära planet som Sverige – ett land med råstarka biståndsorgan men ett militärt försvar i dvärgformat – kan få ut mest pang för pengarna.