I veckan är en kinesisk delegation på plats i Geneve för att svara på frågor i regi av FN:s råd för mänskliga rättigheter. I den återkommande UPR (Universal Periodic Review) får FN:s medlemsländer ställa frågor med syftet att kartlägga tillståndet för mänskliga rättigheter i världen. Med färska FN-rapporter som grund kan frågorna bli besvärande för Kina, men långt ifrån så besvärande som de borde vara.

Den här gången står den västliga Xinjiangprovinsen i centrum för uppmärksamheten. Nästan halva befolkningen i Xinjiang är uigurer, en muslimsk folkgrupp som kulturellt har mer gemensamt med grannländer som Pakistan och Afghanistan än med Peking 300 mil österut. De senaste tio åren i provinsen har varit oroliga och sedan i fjol har Kina, enligt FN-experter, satt över en miljon uigurer i ”omskolningsläger”, tagit ifrån dem deras pass och tvingat dem att ha en mobilapp där alla deras rörelser registreras. Tortyr och försvinnanden förknippas också med Kinas repressiva hållning.

Kommunistpartiets svar är att man har rätt att skydda sig från terror och att det finns kopplingar mellan Xinjiang och grupper som al-Qaida. I övrigt förnekas tortyr och massgripanden bestämt och de så kallade omskolningslägren beskrivs som ”ett sätt att ge småbrottslingar en chans att komma på rätt spår igen”.

Många frågor som skickats in på förhand till UPR rör också utvecklingen i Hongkong, liksom den generella hanteringen av regimkritiker, exempelvis den svenska bokhandlaren Gui Minhai. Svaren är genomgående att andra länder inte ska lägga sig i Kinas inre angelägenheter och att den stora uppmärksamheten för vissa ärenden i västerländsk press ”hotar stabiliteten och det internationella samarbetet”.

Ekonomin är nyckeln till Kinas agerande och relationen till omvärlden. När den brittiska kronkolonin Hongkong blev kinesisk 1997 behövde Kina såväl den ekonomiska dragkraften som skyltfönstret för ekonomisk frihet. Så är det inte längre och nu får Hongkong inordna sig bland andra finansiella centra som Shanghai, Guangzhou/Shenzhen eller Chongqing/Chengdu. ”One country, two systems” har efter 20 år blivit ett enda system.

Målet för president Xi Jinping är att Kina till 2049 (hundraårsjubileet av partiets maktövertagande) ska vara det dominerande landet i världen. Långt dessförinnan vill man slippa förnedrande frågor om mänskliga rättigheter från det väst som alltså ska lämna över världsherraväldet.

Och man har onekligen kommit en bit på väg. Länder i Afrika, Sydamerika och övriga Asien som blivit beroende av kinesiska investeringar ställer inga besvärliga frågor. Andra lindar in sin kritik väl för att inte störa relationerna. I varje land måste man först ha den stora bilden klar för sig, sedan bestämma sig för att följa med på Kinas väg eller hoppa av. Och det beslutet måste sedan färga varje reaktion på varje övertramp mot mänskliga fri- och rättigheter.