Den här gången blir det annorlunda. Arrangörer av stora evenemang är som konstruktörer av stora byggnader. De är helt immuna mot historien, mot gamla misslyckanden och tillkortakommanden. Just deras projekt är unikt, på en ny plats, i en ny tid och med helt andra förutsättningar. Det verkar nästan omöjligt att inte lyckas.

Till den som nu hoppas på vinter-OS 2026 i Stockholm, Falun, Åre och lettiska Sigulda är det således lönlöst att komma dragandes med gamla sanningar som att olympiska spel de senaste 50 åren i genomsnitt blivit 300 procent dyrare än budgeterat. Inte heller hjälper det att peka på de misslyckade tidigare svenska OS-ansökningarna från 1970-talet och framåt. Spelen har gått till de mest korrumperade värdländerna, och när Sverige försökte sig på mutor (i Stockholm 2004-kampanjen) var man inte bäst i den grenen heller.

Hörni, sluta sura, nu glömmer vi allt gammalt groll! Vi ska sätta Sverige (och Lettland) på kartan. Det kommer inte att bli förlust med IOK:s nya garantier. Vi ska ha ”stenhård kostnadskontroll”, säger Per Palmström, vice ordförande i Sveriges olympiska kommitté (SOK) till DN (14/6). Han tillägger att näringslivet kommer att ta smällen om OS ändå går med förlust. Man tar sig för pannan.

Ikväll klockan 18.00 i Lausanne meddelar IOK om det blir Stockholm eller Milano som tilldelas vinter-OS 2026. Toppolitiker, företagsledare och idrottsstjärnor visar upp enad front – nu ska OS komma till Sverige. De har ingenting att förlora, mycket få kommer att vara kvar på sina positioner 2027. Och IOK tar knappast notis alls om deras närvaro.

Det man bryr sig om är sådant som om det är en hållbar kalkyl som presenteras, och Stockholm har redan kritiserats för att ha räknat in nästan två miljarder mer i sponsors- och tv-intäkter än konkurrenten. IOK brukar också vilja ha sammanhållna spel, och det är runt 100 mil från Åre till Sigulda. Men framför allt vill man se ett brett folkligt stöd för spelen. I Sverige är 53 procent för ett OS, mot 83 procent i Italien, enligt IOK:s undersökning i april.

För Sverige talar att det rör sig om en vintersportnation som aldrig arrangerat OS. Italien har stått värd för flera, senast i Turin 2006. Det kan tyckas obegripligt att arrangera skidtävlingar som i Sydkorea 2018 inför en handfull åskådare, varav två är den svenske och norske kungen. Möjligen överskattas de nordiska grenarna en aning här hemma, men Sverige är bra på hockey också.

Varför blir OS så dyrt? Varför korruptionen och varför mutorna under kampanjen? Ja, varför inte? Det handlar om unika byggnader ska måste stå klara till ett visst datum. Kosta vad det kosta vill på hösten 2025, och kosta kommer det att göra. Brådskan öppnar också för mängder av oseriösa underleverantörer och bristande kontroll. Detta är ingenting unikt för OS. Även till exempel Friends Arena i Solna, som invigdes 2012, omgärdades av en korruptionshärva som också ledde till fällande dom året därpå.

Mutorna kommer in i slutskedet mot omröstningen. Sextio procent av delegaterna kommer från länder där vintersport inte existerar. Många kommer dessutom från fattiga länder. Det handlar inte bara om Orreforsvaser på Grand Hotel, utan om sexsiffriga belopp som förs över till olika konton. OS-historien är överhopad med bevis för röstköp, och vem var det egentligen som skulle få de 50 000 dollar som togs ut i Lausanne av den svenska delegationen inför omröstningen 1997?

Ska man alltså hoppas på Milano ikväll? Ja. Det vore visserligen kul med ett OS i Sverige, det tycker alla som gillar idrott. Men megaevenemang av det här slaget ger alltid en dålig eftersmak. Inte för dem som redan gått vidare till nästa stora drömprojekt, men för alla skattebetalare som sitter med räkningarna och har sådana bekymmer som brister i välfärden. Skid-VM? Ja. Hockey-VM? Javisst. Vinter-OS 2026? Benvenuto a Milano!