Det tog 115 dagar att få ned antalet nejröster mot Stefan Löfven (S) från 204 till 153 av riksdagsledamöterna. Två dagar efter nederlaget 25 september bjöd den godmodige talmannen Andreas Norlén på kakor under den första talmansrundan. Stämningen bland de åtta partiledarna tycktes spänd och ansvarstagande, men samtidigt lite förväntansfull. Det var jungfrulig mark som beträddes för svenska politiker.

Fyra månader senare är talmannen irriterad, vänsterpartister tilltufsade och moderater och kristdemokrater bittra och besvikna. Hur är det möjligt att samma regering tillträder igen efter att ha gått tillbaka i valet och då riksdagen fått en övertygande ickesocialistisk majoritet? Hur kan C och L hellre se Löfven genomföra liberala förslag än Ulf Kristersson? ”Vi förstår inte”, är den samstämmiga kommentaren från otaliga M- och KD-representanter de senaste dagarna.

För exakt två år sedan, 19 januari 2017, meddelade den dåvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra att partiet ändrat på principen att inte tala med Sverigedemokraterna. Veckan därpå visade en Sifomätning av sex av tio M-väljare ville ”samarbeta” med SD. Centern hotade att lämna alliansen och Kinberg Batra började sin resa mot opinionsras och så småningom avgång.

Problemen fanns latent inom alliansen sedan decemberöverenskommelsen men kom nu i öppen dager. Sedan dess har det varit ansträngt om ”samtal, samarbete, samarbete i utskott” och det var inte fyra samkörda partiledare som reste runt i valrörelsen med sin ”reformagenda”. Valresultatet (143 mandat för alliansen, 144 för de rödgröna) ställde allt på sin spets. Enligt C och L fanns det nu inga förutsättningar för en alliansregering då SD också lutar åt helt andra håll än höger.

SD är det avgörande, men man kan också fundera på Ulf Kristerssons påstående om att C och L hade fått igenom sina förslag i en M-ledd regering. Är det så säkert? Var det inte så att Liberalerna drev frågan om värnskatt och höjd gräns för statlig skatt under alliansens tid vid makten, oftast utan gehör? Och att Moderaterna även höll emot i fråga om uppluckring av arbetsrätten?

Med detta sagt är det långt ifrån en idealisk lösning att nya och gamla S- och MP-statsråd samlas för det traditionella fotot på måndag. Det var varken första- eller andrahandsalternativet för någon, men det var vad som stod till buds förutom ett extraval. Det kommer att bli en skumpig färd för Löfven som delvis regerar med andra partiers politik. Det påstådda hotet från V är överdrivet, det mesta beror på hur C och L agerar. ”Ett budgetår i taget”, har Annie Lööf och Jan Björklund sagt om sitt stöd. Vårändringsbudgeten blir det första testet.

Löfven har i dagsläget fyra block som opponerar mot honom - ett inom samarbetet, ett till vänster och två till höger. Även detta får anses gälla högst ett år i taget.