Dagens Eurovision-tävling äger rum ungefär 8 mil från krigets Gaza. Att tävlingen hålls i Israel har lett till uppmaningar om bojkott. Säkerhetsfrågan är central. Israels webbsändning när den första semifinalen visades i tisdags hackades, och misstankarna riktades snart mot Hamas.

Att det demonstreras och protesteras, och uppmanas till bojkott, är inte märkligt. Israel ska som demokrati tåla mycket, och förtjänar också kritik. Premiärminister Benjamin Netanyahu har länge ökat polariseringen i både handling och retorik. Övertrampen ska kritiseras.

Men det finns två fenomen som alltför ofta dyker upp så fort Israel kommer på tal: de dubbla måttstockarna och antisemitismen.

Artikelbild

| En glad John Lundvik i Israel.

I våras skrev till exempel 171 svenska artister och kulturarbetare att ”Sverige måste säga nej till Eurovision i Israel” (Aftonbladet, 2/4). När diktaturen Azerbajdzjan stod som värd för Eurovision 2012 hördes däremot inga högljudda protester. Hur kommer det sig? Inte heller får man se omfattande kändisupprop mot palestinska Fatahs användning av tortyr mot oliktänkande. Och Turkiet är likt Israel en tävlingsdeltagare. Om det nu är mänskliga rättigheter som är i fokus för de svenska artisterna borde de reagera mot fler Eurovision-deltagare, och inte enbart mot Israel.

Förra lördagen hölls en manifestation i Uppsala till stöd för Palestina och mot Israels blockad och bombningar. Ungefär hundra personer deltog. Som talare fanns bland andra vänsterpartisten Torbjörn Björlund, kommunfullmäktigeledamot och tidigare riksdagsledamot, och svenska Ship to Gazas ordförande Jeannette Escanilla. Escanilla är även anställd som kommunikatör för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism på Uppsala universitet.

Bland plakaten och banderollerna på manifestationen förekom en osmaklig bild på Netanyahu, framställd som en vampyr. På bilden har Netanyahu davidsstjärna i pannan och blodiga huggtänder, lutad över ett gråtande palestinskt barn. Juden som äter barn, med andra ord.

Som Svenska kommittén mot antisemitism kommenterar det: "Bildspråket är en direkt parallell till grovt antisemitiska framställningar av 'judar' kända från historien."

Björlund uttryckte i efterhand att bilden kunde ”misstolkas” och att det är frustrerande att det "behövs" starkare provokationer för att visa det som händer palestinska barn. Partikollegan Tobias Smedberg svarade desto tydligare om vad det är för plakat: ”grovt rasistiska och antisemitiska” (Unt, 16/5).

Precis som Björlund hamnade Feministiskt initiativs EU-parlamentariker Soraya Post snett när hon nyligen i ett anförande pratade om "den judiska lobbyn". Dessa judar, "en väldigt stark lobby", skulle ha försökt hindra Post att använda begreppet Holocaust för nazisternas folkmord på romer. Post medgav sedan att hon hade uttryckt sig "klumpigt" och bad om ursäkt.

De antirasistiska reflexerna måste fungera, även mot antisemitism.

Kritisera för all del Israel, uppmana till Eurovision-bojkott - men gör det utan att tappa fotfästet.