Hur ska journalistiken kunna återupprätta förtroendet hos läsarna? Det är en lika viktig fråga som den om hur stater å ena sidan, nättroll å den andra, ska kunna hindras från att ta över informationsflödet och skapa sina egna ”sanningar”. Den ensidiga bilden av offren och förövarna i ”kriget mot journalistiken” fick sig en törn på DN:s seminarium med samma namn i Visby på måndagen. Föredragande var Alan Rusbridger, chefredaktör för brittiska The Guardian 1995-2015.

Rusbridger började på ett torg i Manchester 1819 då den engelska statsmakten ingrep mot en talare som protesterade mot landets politik. Han slogs helt enkelt ihjäl, liksom de åhörare som råkade komma i vägen. Statens version av händelsen motsades av The Times som tog in ögonvittnesskildringar, början till vad som skulle bli den fria pressen.

Under nästan 200 år skulle ”sanningen” serveras av dem som var ägare till tryckpressar. Det var en bekväm hierarkisk ordning där ingen hänsyn behövde tas till läsarna. Sedan kom internet, och strax därpå de sociala medierna.

Pendeln har slagit snabbt och obönhörligt. Från sin upphöjda position där hen serverade sin tolkning av nyheter har den enskilde journalisten förvandlats till en slasktratt för hat och hot. De mest respekterade medierna har fått se politiker stifta lagar för att begränsa journalistikens roll – inte bara i diktaturer, inte heller bara i auktoritära stater som Ryssland och Turkiet utan långt in i EU och I USA. Kriget mot journalistiken bedrivs också av folkvalda regeringar och presidenter.

The Times har en dryg miljon dagliga läsare, Donald Trump har 53 miljoner och Facebook över en miljard. Lögner, hot, och algoritmer ska naturligtvis kritiseras hårt. Men Alan Rusbridger patentlösning är ändå att gå med läsarna snarare än emot dem. ”Mina läsare vet mer än jag” är en devis som kan vara svårsmält för upphöjda reportrar, men inte desto mindre sann. Transparens och kommunikation är den enda tänkbara vägen, enligt Rusbridger.Journalistiken i Sverige är inte lika illa ute som i USA och Storbritannien. USA saknar en väl spridd public service och den brittiska tabloidpressen har inte alltid haft sanningen som det högsta målet. Förtroendet är högre för medier i Sverige, men även här finns risker. Ett stort problem är lokaltidningarnas tillbakagång, att hundratals kommuner befinner sig i en närmast total medieskugga.

Trump och andra populister utnyttjar glipan som uppstått när inte bara de med tillgång till tryckpress får höras och synas. Journalistiken är viktigare än någonsin. Men de som bedriver den måste bli mycket mer öppna och transparenta, inte utgå från att de alltid sitter på sanningen. Kriget mot journalistiken finns, och det bedrivs på flera fronter. Den som vill försvara det fria ordet måste skärpa sig ordentligt, så som skett på Washington Post och New York Times den senaste tiden. Kriget kan vinnas, men inte om det förs på Trumps planhalva.