Att svenskar generellt är kritiska till övervinster i välfärdssektorn är väl belagt, liksom att man vill ha kvar valfriheten. Men ingen som slänger sig med begrepp som ”övervinst” eller ”vinstjakt” kan närmare precisera vad detta är. Det gäller också Ilmar Reepalu, som i går lämnade in välfärdsutredningen till regeringen.

Reepalu slår fast att 4,5-5 miljarder kronor av välfärdsföretagens vinster är övervinster. Genom att sätta ett tak för vinsten till ”sju procent av operativt kapital plus statslåneränta” kan företagen leva vidare samtidigt som skattebetalarnas medel går till verksamheten, anser han. Enligt utredningen redovisade 6 500 välfärdsföretag en högre vinst än så 2014, medan vinsten var lägre i 2 200 företag.

Om de 6 500 företagen med högre vinst vore misskötta och drog ned på kvaliteten i syfte att öka vinsten, samtidigt som de övriga hade en skyhög kvalitet som fick kosta, då vore beslutet om en reglering enkelt. Men det kan ju vara precis tvärtom. Välfärdsutredningen vill göra ett stort ingrepp i företagsamheten med trubbiga verktyg och många frågetecken, exempelvis det ”operativa kapital” som ingen inom näringslivet riktigt kan förstå vad det skulle kunna vara.

Gång på gång upprepas begrepp som vinstjakt och att det måste bli ”ordning och reda” i välfärdssektorn. Reepalu påstår också, som många andra gjort, att Sverige är ”extremt” och sticker ut i världen med sitt skolsystem. Men det går egentligen bara att jämföra med Norge, som helt riktigt har en mer restriktiv syn på vinster. I övriga västländer finns i stället för friskolor ett stort utbud av privata skolor, vilket förstås ger en stor valfrihet, men bara för den som kan betala.

Att det verkligen finns övervinster i välfärden visade konkursen för skolkoncernen JB 2013. Ägarna hade under flera år fortsatt att plocka ut vinst trots att verksamheten gick på knäna. Till slut lämnades eleverna vind för våg mitt under terminen när konkursen var ett faktum. Betydligt stramare regler och kontroller är nödvändiga och den parlamentariska friskolekommittén lämnade samma år ett knippe förslag på hur det ska gå till.

Socialdemokraterna har nu att välja på att bygga vidare på kommitténs arbete och komma överens med alliansen, med regleringar men utan vinsttak i välfärden. Eller att sätta sig i knä på Vänsterpartiet och på sikt strypa valfriheten i den offentliga sektorn. Jonas Sjöstedt (V) hotar att avbryta budgetsamarbetet med regeringen om man inte får igenom sina krav. Och kanske vore det lika bra, åtminstone för socialdemokrater som innerst inne inte är så säkra på att detta är en så tydlig höger-vänster-fråga.

Reepalu har verkligen ansträngt sig, och tagit hjälp av forskare, för att hitta denna magiska nivå för ett vinsttak. Men resultatet är godtycke och osäkerhet. De enda alternativen är inget tak alls eller vinstförbud, och då borde det inte vara någon tvekan om vilket man väljer. Eller hur, Löfven?