Så fort jag nämner det stundande presidentvalet spricker Sergiy upp i leende. Vad kan man annat göra än att le, när landets sittande president Petro Poroshenko ser ut att förlora stort nu på söndag till en tv-stjärna och komiker, Volodymyr Zelenskiy i den andra omgången av presidentvalen. Zelenskiy har spelat president med hjärtat på det rätta stället i den populära tv-serien Folkets tjänare i några säsonger. Nu är han beredd att axla rollen också utanför tv-studion.

Många miljoner väljare över hela Ukraina är därtill villiga att ge honom det förtroendet; något ovanligt i ukrainsk politik där stödet ofta följer regionala gränser. Även Andriy fnissar generat när valet kommer på tal, men säger samtidigt att Poroshenkos låga stöd var väntat.

Andriy arbetar med opinionsundersökningar och påpekar att ända sedan tidigt i höstas pekade siffrorna åt det här hållet. Sedan dess har Zelenskiys stöd bara ökat. När jag lämnade Kiev för några dagar sedan låg det kring 72 procent.

För att förstå viljan hos ukrainarna att satsa på ett nytt ansikte, men väl ett som ändå känns familjärt som den politiske journalisten Jevgen påpekar, behöver man gå tillbaka till 2014 – och egentligen ännu längre. Euromajdan, den stora folkliga resningen som började som studentprotester på Majdan-torget i centrala Kiev, skapade enorma förväntningar på förändring. Nya friska krafter från civilsamhället skulle ersätta den gamla förbrukade eliten, den korruption som genomsyrar staten och samhället skulle rykas ut, och Ukraina skulle med större visshet än tidigare vända sig mot Europa.

Oligarken Petro Poroshenko valdes till president i maj 2014. Fem år senare är det mesta sig likt. Utom det att Ukraina numera är i krig med Ryssland, ett krig som växer i impopularitet. Utanför St. Mikaels-katedralen sitter tusentals fotografier på alla dem som fått offra livet i Östra Ukraina. På muren mittemot finns porträtten av de himmelska hundra. De som sköts till döds under Värdighetsrevolutionen, som Euromajdan också kallas.

I ukrainsk politik är pengar a och o. Ett av landets största problem är den sammanflätning som skett med början under 1990-talet mellan oligarkerna, de affärsmän som blev omåttligt rika under de tidiga kapitaliståren, politiken och media. Oligarkerna äger mediaföretag och styr stora delar av opinionsbildningen, de köper och säljer platser i parlamentet – Verkhovna Rada – och dominerar på olika sätt politiken. Kring dem har nätverk, ”klaner”, växt upp som inbördes konkurrerar med varandra och där den politiska arenan bara blir ytterligare en arena för den kampen.

En av orsakerna till Zelenskiys popularitet är att han officiellt står fri från sådana kopplingar, samtidigt som han förvisso är framgångsrik affärsman med stora ekonomiska tillgångar. Men ryktena går. Den tv-kanal där Folkets tjänare visats ägs av oligarken Ihor Kolomojskyj, en gång lierad med Poroshenko men sedan några år dennes svurne fiende. Är det Kolomojskyjs nätverk som kommer att dominera politiken om Zelenskiy blir Ukrainas nästa president?

Vad vill Zelenskiy? Detsamma som alla andra i ukrainsk politik brukar vilja innan de blir valda: Föra kampen mot korruptionen, förbättra ekonomin och se till att Ukrainas relationer med EU och även Nato är goda, samtidigt som man inte stänger dörren mot Ryssland. Hittills har ingen lyckats. Korruption i Ukraina stannar inte vid mutor till trafikpoliser eller gåvor till barnens lärare eller läkaren på vårdcentralen. Det är ett system byggt på en alternativ, informell, ordning som fungerar parallellt med den formella, och där personliga relationer, sociala nätverk, tjänster, gentjänster och beskydd (”kryscha”, tak) är resurserna som dominerar.

Att ”bekämpa” detta, är att bekämpa dem som sitter på makten och privilegierna och de som är beroende av dessa. För det krävs en ”big bang” av radikal reformering som få politiska ledare klarat, Georgien under Mikhail Saakashvilis undantaget. Inte kommer Volodymyr Zelenskiy att klara det. Frågan är om han ens vill försöka.