Utrikes födda kvinnor är de största förlorarna på arbetsmarknaden. Endast två tredjedelar har en sysselsättning, jämfört med drygt 80 procent bland kvinnor och män i stort (SCB).

En tredjedel av alla utrikes födda kvinnor har alltså ingen egen inkomst. Det får allvarliga konsekvenser på både ett samhällsekonomiskt- och ett individuellt plan.

Tonvis av rapporter, artiklar och utredningar har skrivits i ämnet. Arbetsförmedlingens uppdrag har formulerats om, språkträning och utbildningsinsatser har skräddarsytts för att göra inträdet på arbetsmarknaden enklare för invandrarkvinnor. Viktiga insatser har gjorts för att minska diskriminering. Ändå uteblir nämnvärda förbättringar i statistiken.

Och i ärlighetens namn spelar det ingen roll hur många utbildningsinsatser och SFI-timmar vi satsar på utrikes födda kvinnor om vi inte riktar ljuset mot den stora elefanten i rummet: Det finns en grupp invandrarkvinnor som helt enkelt inte vill arbeta. Andra förbjuds att göra det, eller blir avskräckta av sociala normer som straffar arbetande kvinnor.

Så vad gör vi då åt problemet? En bra början kan vara att blicka bakåt och inspireras av den jämställdhetsresa som det svenska samhället relativt nyligen har genomgått.

I boken ”Livet är för dyrbart för att dammas bort” kartlägger forskaren Åsa Lundqvist de jämställdhetsåtgärder som sjösattes under 1960-talet för att få kvinnor ut i arbetslivet. Införandet av förskola, äldreomsorg och särbeskattning är reformer som brukar nämnas när historien om det jämställda Sverige berättas. Men Lundqvist tar i sin bok också upp en kategori åtgärder som till stor del har försvunnit ur vårt historiska medvetande: de normbrytande.

Studiecirklar i hemkunskap för män, föräldrautbildningar och opinionsbildande kampanjer förändrade attityder till kärnfamiljen. Och i sann socialdemokratisk anda fick särskilda ”aktiveringsinspektörer” i uppdrag att ”omskola” hemarbetande kvinnor och deras familjer.

”Aktiveringsinspektörer”, ”omskolning” och "propagandakampanjer" är ord som med rätta har förpassats till den socialdemokratiska idékyrkogården, de sista inspektörerna försvann i mitten av 1980-talet. Redan då föreslogs dock att yrkesrollen skulle behållas i invandrartäta områden men förslaget blev aldrig verklighet.

Ska vi dra någon lärdom från historien borde det vara att det krävs mer än kompetensutveckling för att få hemmafruar i arbete. Inspektörer och omskolningar må kännas passé, men en ändrad ansats i civilsamhällesorganisationers och myndigheters arbete kan vara en modern lösning.

Ingen människa är en ö. Jämställdhet handlar i grund och botten om relationer, och då krävs lika mycket fokus på familj och normer som på den enskilda individen.