Den excentriske och omtvistade Boris Johnson tog hem vad som måste kallas för en promenadseger i striden mot Jeremy Hunt om partiledarposten för det konservativa Tories under tisdagen, och väntas nu bli Storbritanniens nya premiärminister.

Med Johnson vid makten blir ett EU-utträde utan avtal ännu närmare. Johnson har lovat att brexit ska ske den 31 oktober allra senast, när den nuvarande tidsfristen löper ut. Med eller utan avtal. Han har till och med öppnat för att ta till den demokratiskt tveksamma metoden att stänga ner parlamentet under utträdet, för att undvika ett nyval. För det krävs dock drottningens godkännande.

Samtidigt finns ingen vilja och inga incitament bland politikerna i Bryssel att omförhandla det avtal som redan finns på bordet. Ytterligare senarelagd deadline är allt britterna får nöja sig med, men det vill ju Johnson inte ha.

Ett brexit utan avtal skulle få dramatiska ekonomiska konsekvenser för landet. Det brittiska finansdepartementets beräkningar indikerar att ekonomin kommer vara åtta procent svagare år 2035 jämfört med om landet hade stannat i unionen. För att kompensera för den minskade handeln med EU vill Johnson teckna handelsavtal med de forna brittiska kolonierna i Samväldet.

Men det finns också orosmoment för Johnson att hantera på hemmaplan i samband med utträdet. Skottland röstade för att stanna under folkomröstningen och beslutade med en inte allt för betryggande marginal under 2014, att inte bli självständiga från Storbritannien.

Skottlands försteminister, Nicola Sturgeon, har ställt krav på en ny självständighetsomröstning om Storbritannien faktiskt lämnar EU. Och frågan är om skottarna skulle tolerera ett brexit utan avtal. I annat fall upphör Storbritannien som vi känner det i dag att existera.

Det finns också en risk att de relativt färska såren från Nordirlandskonflikten rivs upp när en “hård” gräns etableras intill EU-landet Irland, genom ett utträde utan avtal. Både nationalisterna och unionisterna i konflikten kan komma att mobilisera sig.

Om Brexit är att önska har Boris Johnson större möjligheter att lyckas än sin blivande föregångare Theresa May. Hos May kunde det anas en vilja att försöka få igenom ett utträde som skulle bli så skonsamt som möjligt för landet. Den viljan tycks inte finnas hos Johnson. Här ska utträdet ske, kosta vad det kosta vill.

Förhoppningsvis tar de brittiska parlamentsledamöterna sitt förnuft till fånga och undviker ett “hårt” brexit utan avtal. Och allra helst undviker de ett brexit över huvud taget. Undersökningar från tidigare i år pekar också konsekvent på att det är vad en majoritet av den brittiska befolkningen numera vill: att stanna i EU. Men om den saken kan vi – just det – bara hoppas.