I fredags besökte S-ledaren Stefan Löfven och M-ledaren Ulf Kristersson talmannen And­reas Norlén för nya trevare i regeringsfrågan. Liberalerna avslöjade på nyårsafton att de pratat med S och M i jul. Och i måndags mötte kluvna liberaler S- och M-ledarna under ”stort hemlighetsmakeri”.

På söndag 13/1 ska ett vacklande, krympande L hålla partiråd inför måndagens talmansrunda och onsdagens näst sista statsministeromröstning. Ulf eller Stefan. Hur kan det plötsligt ha blivit en vidöppen fråga för Liberalerna?

Ett extraval vore förvisso en stark påfrestning för det politiska systemet. Men även en till bristningsgränsen utdragen regeringsbildningsprocess med hårdlåsta positioner och obegriplig ambivalen är en extrem prövning.

Att, som C och L hittills hårdnackat gjort, vägrat ge Sverigedemokraterna inflytande i en regering, är den enda trovärdiga liberala hållningen. Det beror nu inte främst på SD:s invandringspolitik – merparten av partierna har anammat den. Det avgörande som borde avskräcka inte minst liberaler är SD:s syn på demokrati, människovärde och frihet; bland annat talet om hårdhandskar mot me­dierna och likriktning av folkbildningen.

SD-ledaren Jimmie Åkesson deklarerade för snart ett år sedan att partiets nästa slagfält är återsändning av invandrare till platser där de ”bör bo”. SD-ledaren sade sig vilja ”tvinga fram de andra partierna på den banan”, men väntar lite med radikaliseringen till valet 2022, då Åkesson tror att SD utgör regeringsunderlag.

Liberalerna borde inte vackla inför potentiellt inflytande från EU-fientliga mörkerkrafter; ingen liberal borde anse att inskränkt pressfrihet och att göra om Migrationsverket till Återvandringsverket är förhandlingsparametrar. Ideologiska fastlåsningar inför sådant är fullt legitima.

Hårdlåsningen kring sakfrågor är dock något annat. Här finns en rad kålsupare. Ulf Kristersson beklagade sig över låsningarna i en radiointervju, varpå han tillade att det ändå måste vara han som bildar regering. Att Löfven vill bli statsminister igen behöver vi inte tvivla på; S lämnar ogärna ifrån sig rodret, och framgångarna i de senaste opinionsmätningarna lär ha stärkt det grundmurade självförtroendet hos maktpartiet. C-ledaren Annie Lööf har framstått som den mäktiga nyckelpersonen i förhandlingarna – genom att inte förhandla. Visst kan man slänga ihop en kravlista som är delvis osmältbar för S. Men om man inte är beredd att själv backa en millimeter är det ju ingen förhandling. Och så har vi reservnyckeln L. Visar den sig vara en sådan som passar till flera lås?

Politikerna är väljarnas ställföreträdare. En oförblommerad dragkamp om ren och skär makt speglar sannolikt inte väljarviljan. I stället riskerar en sådan att öka föraktet och minska intresset för politiken. Eller ”etablissemanget”.

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Regeringsformen 1§. Icke att förglömma när palavrerna nu återupptas.