SIGNERAD SAKINE MADON Som kurdiska tonårstjejer från Gottsunda i slutet på 1990-talet brukade vi skoja om att äldre landsmän nog satt med anteckningsblock var de än befann sig. Anteckningsblock, för att notera vad vems dotter gjorde vad, hur och när, om hon setts på ett kafé – eller ännu värre: i sällskap med en kille. Några anteckningsblock fanns förstås inte, men vi kände oss övervakade. Det fanns helt enkelt äldre som lade alldeles för mycket tid på att definiera "bra" och "dåliga" tjejer. Skvallrandet och ryktesspridandet är en central del av hederskulturen, och medan somliga av oss kunde skämta om den levde andra ständigt rädda. En del ungdomar levde också dubbelliv. Väl framme i skolan bytte de om till kortkjol och tog fram sminkväskan, och när skoldagen var över byttes det åter om och sminket togs noggrant bort. Somliga anpassade sig, andra testade gränser.

Det har gått 17 år sedan Fadime Sahindal sköts ihjäl. Hedersmordet var inte det första i Sverige, men hamnade i fokus för debatten om hederskultur. Tidigt 00-tal debatterades det om problemen över huvud taget existerade. I dag är det tack och lov få akademiker, journalister, myndighetsansvariga och högt uppsatta politiker som förnekar hederskulturen. Tvärtom är det en självklar fråga, det utreds och föreslås åtgärder från höger till vänster.

Föreningar som Glöm aldrig Pela och Fadime, Varken hora eller kuvad, och inte minst Tjejers rätt i samhället här i Uppsala, driver på för att hjälpa utsatta. Det släpps böcker på temat, som exempelvis "Förortens grupp 8" (Beijbom books) och ”Bränd frihet” av Maria Rashidi. Ämnet är aktuellt även i våra grannländer, danskkurdiska Sara Omar gjort succé med sin roman "Dödstvätterskan", och norskpakistanska regissören IramHaq har med filmen "Vad ska folk säga" lämnat få biobesökare oberörda.

Personer med erfarenhet av hedersförtrycket berättar om sina erfarenheter, rakt upp och ner. Det är inga trevliga berättelser, men de behöver höras. För hörs de inte, tillåts förtrycket fortgå.

Genom åren har det funnits röster som har velat lägga locket på. Den kulturrelativistiska utgångspunkten går ut på att vi bör om inte förneka förekomsten av hederskulturen, åtminstone förminska och tona ner den.

Könsstympning av barn har jämförts med att kvinnor ju frivilligt gör intimkirurgi. Barnäktenskap har jämförts med att det finns svenska tonåringar som bor ihop med pojkvänner. Könsseparata badtider, från låga åldrar och med kultur och religion som motiv, har viftats bort med att vi ju har idrottsjippon för kvinnor.

Så sent som häromåret beskrevs en minderårig bortgift flicka från Syrien, som hade gifts bort till en kusin som tolvåring, som "brådmogen" i en dom från förvaltningsrätten i Växjö. Enligt domen skulle flickan - som dessutom hade blivit gravid - inte omplaceras, eftersom hon förutom att vara brådmogen hade "en fast förankring i sin religion och i den kultur som hon är uppväxt i". Det är långt ifrån den enda domen som har förminskat allvaret.

Utsattas rätt till frihet har alltför många gånger förhandlats bort, för att de utsatta anses vara "de andra". Det är inget annat än en rasistisk ansats, även om den marknadsförs med smickrande formuleringar som "hänsyn till kultur".

Årsdagen av Fadime-mordet är en påminnelse om hur mycket bättre det svenska samhället har blivit på att se, förstå och agera. På samma gång är det en påminnelse om att det inte alltid varit eller är så.

Men mest av allt är det en dag att tänka på dem som lever i ofrihet eller i värsta fall har mördats. Mordet på Fadime ledde till en jobbig men nödvändig debatt, inte minst bland kurder i Uppsala och på andra ställen. Ifrågasättandet av hederskulturen kom igång, såväl i offentligheten som i hemmen. Fler började våga säga ifrån.

Ju tidigare locken lyfts, desto bättre är det. Fadime hade vara varit 43 år i dag.