Under Bushs presidenttid 1989 – 1993 föll kommunismen i Östeuropa (hösten 1989), följt av Sovjetunionens upplösning 1991 och av de krig som slet sönder det tidigare Jugoslavien (från 1991 och framåt). 1990 invaderade Iraks diktator Saddam Hussein grannlandet Kuwait.

Amerikanska presidenter får ofta lov att ägna sig mer åt utrikespolitik än åt inrikesfrågorna. För George Bush blev det mer utrikespolitik än för de flesta. När han trots ett absolut löfte under valrörelsen att under inga omständigheter höja skatterna (Read my lips, no more taxes) ändå tvingades göra just det så bidrog det antagligen till att han inte blev omvald. Många väljare röstade på fribrytaren Ross Perot, andra föredrog Bill Clinton som också vann presidentvalet 1992.

Men det var bra för både USA och världen i övrigt att det var just Bush som var president när kommunistregimerna bröt samman, det kalla kriget upphörde och konturerna till en ny världsordning började anas. Bush hade bara valts till ett par politiska ämbeten före sin tid som president, men hade ändå skaffat sig en bred utrikespolitisk erfarenhet. Han var FN-ambassadör under Richard Nixon och Gerald Ford och därefter USA:s ambassadör i Kina, följt av en period som CIA-chef.

När muren föll förstod Bush att inte uppträda triumfatoriskt, även om murens fall givetvis innebar att västsidan i vid mening – inte bara Nato – hade vunnit den långa kraftmätningen med kommunistregimerna. I stället inriktades den amerikanska politiken på stöd och samarbete med de nya demokratierna och med Sovjetunionen och senare Ryssland för att genomföra tillbakadragandet av de tidigare ockupationstrupperna från Öst- och Centraleuropa.

Vid ett toppmöte med Michail Gorbatjov, som sommaren 1991 fortfarande var president i Sovjetunionen, proklamerades ett strategiskt partnerskap mellan de två hittillsvarande supermakterna. Att utvecklingen i Ryssland senare tagit andra vägar kan inte Bush lastas för.

Partnerskapet med Gorbatjov skapade också förutsättningarna för den resolution i FN:s säkerhetsråd som krävde att Irak skulle lämna Kuwait. När det inte skedde inleddes det första Irakkriget – med FN:s uttalade stöd. På 100 timmar drevs irakierna ut ur Kuwait, men den USA-ledda koalitionen hejdade sig och lät Saddam Hussein sitta kvar. I dag tycker nog de flesta att det hade varit bättre om FN-mandatet hade utnyttjats till att avsätta honom redan då.

George Bush var ingen liberal reformpresident som exempelvis Barack Obama. Men han var en seriös och anständig republikan vars hela offentliga gärning präglades av ansvarskänsla och gott omdöme. Kontrasten mot den man som i dag sitter i Vita huset kunde inte vara större.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör